Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven – om behovet av breddad elevhälsoforskning

Så har mastodontutredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven lämnat sitt slutbetänkande (1). Den spänner över ett oerhört brett område som rör stöd- och elevhälsoarbete, behovet av forskning kring effekter av elevhälsoinsatser, bemanningsfrågor inom elevhälsan och om den framtida särskolan, etc. Det som redan har uppmärksammats av många är att man föreslår nyckeltal för antal elever per skolläkare, skolsköterskor, kuratorer och psykologer. Eftersom betänkandet omfattar 936 (!) sidor så kommer jag framöver att göra nedslag i olika delar av betänkandet.

Behovet av att bredda forskningen kring elevhälsa

Utredningen föreslår att Skolverket ska arbeta med att ta fram kunskapssammanställningar kring effekter av olika metoder och arbetssätt. I betänkandet lyfts fram att det finns en stor efterfrågan efter sammanställningar av forskning kring elevhälsa, och t ex kunskapsöversikten ”Hälsa för lärande – lärande för hälsa” som jag författade har haft stor efterfrågan och spridning, vilket glädjer mig (2). I betänkandet lyfts fram att sådana kunskapssammanställningar lyser med sin frånvaro i svensk kontext. Kunskapssammanställningar är vanliga internationellt, och i flera länder så som Kanada och Skottland görs sådana regelbundet.

Vad betänkandet egentligen sätter fingret på är att elevhälsoforskningen i svensk kontext också är i behov av att breddas, såväl avseende på tvärvetenskapliga perspektiv som i typen av forskning som bedrivs. Den tradition som dominerar idag utgår huvudsakligen från ett så kallat kritiskt perspektiv, där man undersöker hur synsätt och föreställningar kring elevhälsa och elever i behov av stöd, tex utifrån specialpedagogiska begrepp som kategoriskt och relationellt perspektiv, förekommer i praktiken. Detta har bidragit till viktiga kunskaper om synsätt och mönster i praktiken, språkliga diskurser, normkritiska perspektiv etc, men ger mindre kunskap om hur och med vilka metoder och arbetssätt man kan arbeta systematiskt såväl främjande, förebyggande och åtgärdande, och om insatserna faktiska har positiva och avsedda effekter för olika elevgrupper.

Särskilt behöver vi bredda forskningsunderlaget kring insatser för elever i behov av stöd, som internationellt betecknas Special Educational Needs (SEN), och också kvalitén i insatserna kring särskilt stöd (nivå 3-insatser) som jag skrivit tidigare om här: https://skolutvecklarna.se/2020/08/14/hur-ser-sambanden-mellan-elevers-olika-formagor-och-deras-behov-av-stod-ut-i-den-svenska-skolan/

Vilka insatser kan ge effekter för elevernas hälsa, lärande och utveckling?

Egentligen är det logiskt att forskning om elevers möjlighet att nå kunskapsmålen måste undersöka vilka typer av insatser som kan öka dessa möjligheter. Det är också logiskt att detta kräver effektstudier som fördjupar förståelsen för vilka effekter en specifik metod eller arbetssätt kan ha för elevers hälsa, lärande och utveckling. Forskningen behöver också ge inblick i kvalitativa processer kopplade till yrkespraktiken för både lärare och elevhälsopersonal. Det utesluter inte perspektiv som fokuserar på andra relaterade aspekter av skolans uppdrag, så som arbetet med sociala och demokratiska målsättningar.

Vi får också stå ut med att det finns olika definitioner och begreppsramar för vad som är kunskap, hur sådan fångas och mäts (eller inte mäts). Det är inget argument i sig mot att man kan bredda forskningsbasen och öka tillgången till olika typer av forskning. Hand i hand med ökad tillgång till olika typer av forskning går också vikten av att stärka lärares och elevhälsopersonals kapacitet att värdera olika typer av forskning. Jag återkommer till det.

Educational psychology – den blinda fläcken i svensk forskning?

I min internationella kontaktyta som forskare knuten till UCL Institute of Education, och medlem i den internationella forskningsorganisationen EARLI där tvärvetenskaplig forskning bedrivs kring lärande och undervisning, har behovet av att bredda forskningsbasen i Sverige blivit tydlig för mig. Jag tycker den svenska forskningsmiljön i vissa hänseenden innehåller en del onödiga spänningsfält och stuprör och jag önskar att den skulle kunna vara mer differentierad, inkluderande och präglad av mångfald. Detta lyfts fram av professorn i specialpedagogik Mara Allodi Westling i en kommentar i betänkandet rörande synen på empirisk forskning kring metoder för särskilt stöd. Kanske riskerar sådana spänningsfält också fortplanta sig till praktiken och skoldebatten.

Jag konstaterar att en del av mitt forskningsområde, Educational Psychology – pedagogisk psykologi – är ett gigantiskt fält internationellt – med en hel del effektforskning. Dess forskningsrön tas inte tillvara systematiskt i svensk pedagogisk kontext mer än som spridda skurar, trots att det inte är ovanligt att en del svenska forskare inom såväl specialpedagogik som pedagogik refererar till och publicerar forskning i internationella tidskrifter inom Educational Psychology. Från pedagogisk psykologi springer forskning så som läs-, skriv-, matematikforskning, forskning kring elevers metakognition och självreglering både i undervisning och i särskilt stöd, interventionsforskning så som RTI (Response To Intervention), forskning kring explicit undervisning för elever i behov av stöd, etc.

I viss mån har det i svensk kontext varit godtyckligt om sådan forskning refererats till systematiskt inom specialpedagogiken eller utbildningsvetenskapen eller för den delen på psykologutbildningarna, vilket också lyfts fram i betänkandet. Med undantag från Hatties forskning så är t ex Swansons matematikforskning eller Fuchs forskning kring RTI relativt okända i Sverige, men utgör fundamenta internationellt inom området kring SEN.

Ska vi ta itu med vetenskaplig grund och evidensbaserad praktik?

I betänkandet betonas också omväxlande behovet av att utveckla stöd- och elevhälsoarbetet på vetenskaplig grund och vikten av att utveckla en evidensbaserad prakti . Men, på denna punkt är betänkandet inte tydligt och integrerat. Det finns en tendens att evidensbaserad praktik tolkas synonymt med implementering av evidensbaserade program vilket är en missuppfattning av evidensbegreppet, så som det utvecklats idag. Här tror jag att såväl Skolverket, forskare och andra organisationer behöver föra en diskussion om begreppen inför arbetet med att ta fram kunskapssammanställningar, om man önskar stödja en evidensbaserad och vetenskapligt grundad praktik.

Jag tror också att vi behöver mindre ängslighet kring evidensbegreppet inom utbildningsområdet. En evidensbaserad praktik innebär varken att man som praktiker eller som huvudman måste implementera specifika evidensbaserade program på bred front, eller att en viss typ av forskning, t ex kvantitativ forskning, får tolkningsföreträde i praktiken. Denna typ av föreställningar lyfts ibland tyvärr fram av såväl dem som uppfattas företräda ”evidens”-begreppet, liksom även av forskare som ställer sig kritiska till evidens-begreppet som sådant.

Jag deltog i arbetet med att ta fram Sveriges Psykologförbunds reviderade principer för evidensbaserad praktik (2020) som fångar en viktig utveckling av evidensbegreppet de senaste åren (3). Att arbeta i en evidensbaserad praktik handlar om att ta bästa möjliga beslut om sitt arbete i vardagen, utifrån en sammanvägning av såväl forskning (av olika slag), förståelse för den specifika målgruppen av elever och den lokala kontextens sammanhang (t ex socioekonomiska faktorer, uppväxtvillkor, närsamhället), och beprövad erfarenhet. Det innebär också att följa upp och analysera effekterna av undervisningen och olika typer av insatser.

Att stödja kapaciteten till forskningsvärdering i elevhälsans praktik

När Skolverket för ett antal år sedan lyfte fram John Hatties forskning ledde detta till en ökat intresse för effektstudier, och debatten efteråt synliggjorde också behovet av att praktiker blir bättre på forskningsvärdering. När Hattie bad åhörarna på Münchenbryggeriet att ta fram miniräknarna och räkna ut medelvärde och standardavvikelse på provresultaten i en klass och jobba sig fram till en förståelse av ”effekt” som begrepp, gick det ett sus genom publiken. Vid tiden var nog inte många beredda på detta, men för mig åskådliggjorde det vikten av att kunna tolka resultat och göra forskningsvärderingar.

I fokus är alltså framförallt processen där man som praktiker (lärare liksom elevhälsopersonal) gör värderingar av olika typer av forskning i relation till sin vardag och tar informerade beslut om förändringar i eller utveckling av sin praktik. En evidensbaserad praktik bygger i själva verket med nödvändighet på en hög grad av professionell autonomi och självbestämmande, hos såväl lärare som elevhälsopersonal – inte att man avstår från sin professionalitet för att ”evidensen” eller ”forskningen” säger något specifikt (och den säger ofta många, ibland motstridiga saker). Med jämna mellanrum röjer skoldebatten brister i forskningsvärderingen, och vi får onödiga polariseringar om ”för” eller ”emot” olika undervisningssätt. Här finns en hel del insikter från professionaliseringsforskning om både fällor och framgångsfaktorer om vi vill utveckla en evidensbaserad praktik och arbete på vetenskaplig grund.

Därför ställer jag mig positiv till betänkandets förslag att Skolverket ges uppdraget att utveckla kunskapssammanställningar. Men, jag tänker också att det behövs stöd för att utveckla en kapacitet och kompetens till evidensbaserade besluts- och värderingsprocess hos praktikerna (lärare och elevhälsopersonal) i vardagen, liksom huvudmännen. Enbart tillgången till kunskapssammanställningar och forskning löser inte frågan om när, var och hur evidensbaserade beslut tas om stödinsatser och undervisningspraktiker i vardagen. Läsningen, analysen och besluten som praktiker tar är lika kritisk. Den processen kräver stöd och systematiskt arbete hos huvudmännen, gärna på ett sådant sätt att den stärker det professionella yrkesutövandet, autonomin och självtilliten hos lärare och elevhälsopersonal – inte urholkar den.

Petri Partanen, fil.dr. och specialist i pedagogisk psykologi, leg. psykolog, forskare, Mittuniversitetet och UCL, Institute of Education.

I kommande inlägg kommer jag att fortsätt kommentera förslagen kring hur arbetet med stöd- och elevhälsoarbete kan utvecklas. Häng med, t ex genom att prenumerera på blogginläggen här: https://skolutvecklarna.se/blogg-petri/prenumerera/

Tycker du inlägget är intressant! Dela det gärna med knapparna längst ned.

Referenser:

1. Bättre möjligheter för elever att nå kunskapskraven – aktivt stöd- och elevhälsoarbete samt stärkt utbildning för elever med intellektuell funktionsnedsättning (SOU 2021:11) https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2021/02/sou-202111/
2. Skolverket (2019). Hälsa för lärande – lärande för hälsa. Forskning för skolan 19:1579. https://www.skolverket.se/publikationsserier/forskning-for-skolan/2019/halsa-for-larande—larande-for-halsa
3. Sveriges Psykologförbund (2020). Principer för evidensbaserad psykologisk praktik. https://www.psykologforbundet.se/globalassets/___nytt-kw/styrdok.2020/principer-for-evidensbaserad-psykologisk-praktik_reviderad-2020.pdf