Det var en gång en kommun som lade ner alla sina särskilda undervisningsgrupper på ett bräde…
Det var en gång en kommun som lade ner alla sina särskilda undervisningsgrupper på ett bräde. Eleverna skulle återinkluderas. Det gick sådär halvbra. Efter ett par år uppstod informella små grupper av alla möjliga modeller: I F-6-skolans fuktskadade källare. I ett dåligt ljudisolerat rum precis vid entrén till den stora 7-9-skolan, så att varje gång entrédörren öppnades och slogs igen så skakade hela rummet till. För flera av eleverna som kämpade med sin distraherbarhet och uppmärksamhetsförmåga funkade det sådär halvbra.
I sommar har regeringen beslutat om att utreda hur elever lättare kan få stöd i särskild undervisningsgrupp. Det är den redan tidigare omfattande ”Utredning om elevers möjligheter att nå kunskapskraven” som utökats (1). Jag avundas inte utredarens komplexa uppdrag utifrån direktiven.
Tillbaka i kommunen som gjorde snabba förändringar. Hur gick det? Några skolor slog ihop sina elevgrupper och skapade en gemensam liten grupp för att få kostnadseffektivitet och hyrde in sig i en lägenhet nära skolan och anställde behandlingsassistenter på vik. Det gick också sådär halvbra, för detta var långt innan lågaffektivt bemötande och tillgänglighetsperspektiv lyfts fram. Det blev mycket konfrontationer mellan personal och elever, lite effektiv undervisningstid för lärande. Det gick dessutom inte att hänvisa eleverna vidare någonstans när det inte fungerade i gruppen. Den lilla gruppen var ju slutstation.
Det var först när kontraktet till lägenheten sades upp och eleverna flyttade tillbaka till sina skolor som det började hända saker. På en skola anställdes en speciallärare som tillsammans med specialpedagog planerade undervisningsmoment utifrån ett kunskapsfokus, med höga positiva förväntningar, mycket hjärta, och med förståelse för elevernas varierande underliggande förmågor i bakhuvudet. Eleverna klagade ibland på att specialläraren var så krävande med sin undervisning, men utbrotten minskade.
Man byggde upp en studio (studiegård) på skolan och rektor beslutade att undervisande ordinarie lärare fick delta i planeringen av undervisningen för att undvika vattentäta skott och glapp mellan ordinarie undervisning och stödet i studion. Och undvika att eleverna bara blev ”dumpade” i studion för att det inte funkade i klassrummet. Så småningom kunde eleverna delta i allt större utsträckning i sina klasser. Det hände något positivt i tänket och förståelsen kring undervisningen när alla inblandade samarbetade.
Detta var länge sen, långt innan dagens läroplaner och skollagar. Men kanske kunde det lika gärna vara idag. Jag har genom åren föreläst och utbildat i kommuner som varit i processen att såväl förändra, minska ner antalet eller utveckla kvaliteten i och omkring sina särskilda undervisningsgrupper.
En del grupper har varit undermåliga och exkluderande och har inte varit någon vidare arbetsmiljö varken för elever eller lärare. Andra har verkligen varit en fristad för elever i behov av stöd i en verksamhet där ordinarie undervisning inte möjliggjort för elever med behov av variation eller specifika anpassningar i undervisningen att få detta, ännu. Eller så har eleverna och skolan fastnat i beteendemönster som varit svåra att bryta.
Jag tror på variation, differentering och vikten av att bredda och göra undervisningen tillgänglig och inkluderande. Vi måste tillsammans undanröja osynliga hinder i undervisningen, och främja det som gör att det fungerar. Men när vi inte lyckas med det måste vi också ha organisatorisk beredskap så att inte elever i behov av stöd faller mellan stolarna, i glappet mellan vision och verklighet.
Inkluderingsfrågan – eller som den allt oftare börjat heta – tillgänglighetsfrågan – fortsätter diskuteras och frågan om särskilda undervisningsgrupper skapar delade åsikter. Jag önskar att fler huvudmän (läs: kommuner, fristående skolor, tjänstemän och skolpolitiker) tar ansvar för helheten. Att när man lägger ner eller bygger upp särskilda undervisningsgrupper så funderar man på vilka konsekvenser det har för eleverna och lärarna. Att man dessutom funderar på vad som krävs av organisationen, och vilka organisatoriska förutsättningar som behövs för att arbetet ska fungera med ett långsiktigt mål att elever ska uppleva delaktighet i sitt lärande. Att man inte bara fokuserar på särskilda undervisningsgruppers vara eller inte vara. För varje gång man skruvar eller ändrar på organisationen i ena änden påverkas alla andra delar på något sätt. Att man inte mest fastnar i ideologiska debatter om inkluderingen har gått för långt, för kort, för snett eller vint.
För det är så: I glappet mellan vision och verklighet faller ofta elevers behov av stöd mellan stolarna. Och alla elever kan ibland vara i behov av stöd tillfälligt, och några mer återkommande och mer varaktigt – och detta blir ofta synligt i mötet med undervisningen.
Och, skollagen är utformad för att stöd och stimulans ska ges i samtliga av dessa situationer. Hur bygger vi breda tillgängliga lärmiljöer och undanröjer osynliga hinder? Hur ser vi till att främja det friska och utrusta eleverna med strategier för lärande? Och hur bygger vi in broar, räcken och fallskärmar i verksamheterna så eleverna inte hamnar i glappet mellan? Eller faller utanför och blir sittande hemma? Kanske kommer utredningen att ge svar också på en del av dessa frågor.
Petri Partanen
Fil. dr, leg. psykolog och specialist i pedagogisk psykologi
PS. Dela gärna. DS
Bild: Elmschrat. Wikimedia Commons License 3.0
Kommentarer: 3
Som gammal lärare med specialpedagogiskt förhållningssätt kan jag bara instämma i dina tankar. Det som har varit centralt i min gärning är att man ska få möjligheten att göra framsteg och få känna att man lyckats och att man får ta till sig äran av detta. Det stärker varje individ att kämpa vidare om det är tungt eller otympligt med lärandet. Att känna att man bemästrar något kan smaka gott och ge en energi att fortsätta. Många gånger har man fått hitta alternativa vägar för att nå målet; att lägga ut spec.undervisningstimmar på håltimmar, att ge proven först och undervisning sen, att få göra om proven tills man själv är nöjd, att få jobba med det man behärska längre än vad jag som lärare hade tänkt, att få hjälpa varandra, att få andras mönster och modeller, att lära eleverna HUR man angriper texter och hur man kan gina i lärandet. Allt i syfte att få alla med på skutan.
Som lärare, specialpedagog och utvecklingsledare håller jag med föregående talare. Men jag vill tillägga att rektors roll att organisera erbjuder särskilda möjligheter. Elever i behov av särskilt stöd (från någon annan än ordinarie lärare) behöver känna ordinarie lärares intresse för sin utveckling. Möten veckovis mellan assistent/spec, elev och lärare kan utveckla en sådan relation.
Helt klart! Den tiden är viktig ur många perspektiv, både att bygga relation men också att kalibrera det som sker inne i undervisningen!