Studieteknik på gymnasiet – en fråga om metakognition och planeringsförmåga

Eleverna i samhällsklassen på gymnasiet ska få en större arbetsuppgift som de ska arbeta med över tid. Uppgiften ska skickas in digitalt torsdag ett antal veckor senare, kl 23.59. Eleverna får målen och betygskriterierna bifogade arbetsuppgiften. Läraren har en genomgång inför arbetet och eleverna får ställa frågor.

En grupp av elever sätter ganska snart igång, några prickar in tillfällen i kalendern då de arbetar med uppgiften hemma. De använder lektionerna proaktivt, frågar om saker och planerar för sitt arbete med framförhållning. När torsdagen närmar sig så har många av dem arbetat systematiskt och lämnar in ett arbete som motsvarar deras potential.

En annan grupp av elever följer visserligen med på lektioner, i genomgångar, ställer frågor, antecknar noggrant, och beter sig i allmänhet skenbart ungefär som den första gruppen under lektionerna. Men dessa elever planerar inte under eller efter lektionerna. Någon dag innan inlämning inser flera elever att tiden börjar rinna ut. En intensiv kommunikation tilltar på sociala medier: ”Jag fattar inte hur jag ska göra…”. ”Kan du skicka ditt arbete?”…

Det pågår intensivt arbete in i kaklet och många får en skoldag med arbete från kl 8.00 till 23.59. Någon sjukanmäler sig för att kunna jobba hemma hela dagen. Någon mailar förvivlat sin lärare på kvällen om man kan få en extra dag. Det har varit så mycket med både sjukdom och träningar. Arbetena som lämnas in motsvarar inte dessa elevers faktiska potential till förståelse.

Hur kan vi förstå dessa två gruppers förutsättningar och vad som är gemensamt för dem, och vad som skiljer dem åt? För läraren kan de framstå som en grupp av elever med visserligen varierande förkunskaper, intresse och förståelse, men med i stort sett liknande förhållningssätt under lektionerna. Åtminstone till en början. Men med tiden och särskilt i samband med uppgifter som kräver längre framförhållning, t ex inlämningsuppgifter, börjar skillnaderna visa sig. Den ena gruppen är goda planerare, den andra är inte det i lika hög grad. Det handlar om studieteknik, tänker läraren.

På skolan har alla elever varit på en föreläsning om hjärnan och studieteknik med en föreläsare och fått tips på studiestrategier. En del lärare har följt upp genomgångar om studieteknik efter föreläsningen. Men en föreläsning i studiestrategier gör inte så stor skillnad för de flesta eleverna i den andra gruppen. Inte heller förmaningar om att tänka på studietekniken. Det är mest eleverna i den första gruppen, de goda planerarna, som redan har ganska bra studieteknik, som lär sig ytterligare några studiestrategier till. P som i planeringsförmåga.

Flera elever i den andra gruppen tog anteckningar vid genomgångarna av studieteknik, men sen är det ändå plötsligt torsdagen med deadline. De har inte planerat för processen trots uppmaningar från läraren. Andra har planerat inledningsvis men har prokrastinerat bort tiden. Några elever har sån tur att de har föräldrar hemma som planerar och reglerar studietekniken åt dem. P som i planeringsförmåga, återigen.

Ett annat sätt att beskriva det där P:et – planeringsförmågan – är genom begreppet metakognition. Den är en av de där ”stora” förmågorna som elever använder när de ska planera, reflektera kring sitt lärande, och använda strategier. Metakognition är därför också en underliggande förmåga bakom studieteknik, dvs elevers planeringsstrategier för sitt eget pluggande.

Men medan studieteknik lätt blir en kunskapsfråga och kännedom om studiestrategier, så handlar metakognition om frågan om att bli medveten om sig själv och sina strategier, kunna bedöma sitt lärande och behovet av ansträngning, sätta upp en planering och hålla fast vid den, och kunna styra sig själv i riktning mot ett mål. Metakognition och planeringsförmåga är med andra ord inte enbart en kunskapsfråga. Det kräver mer än att känna till studiestrategier. Isåfall skulle några föreläsningar ha räckt till, så var saken biff.

I min bok ”Att utveckla förmågor på vetenskaplig grund i skolan” berör jag detta att studiestrategier inte bara är en kunskapsfråga (1). Forskning visar t ex att även studenter på högskolenivå hamnar i icke-effektiva strategier, såsom att plugga kvällen innan, trots att de känner till att distribuerat lärande eller spacing (att fördela pluggandet över tid) är mer effektivt. Bara för att man har kännedom om strategier innebär inte att man självklart kommer att använda dem, och planera utifrån dem. Och det är heller inte en fråga om arbetsminne (men det tar vi en annan gång).

P:et i PASS-modellen berör just denna typ av förmåga: att kunna planera och reglera sig själv, att vara medveten om och kunna styra sin uppmärksamhet. Planering och uppmärksamhet är i vår distraherbara tid grundförmågor som är avgörande i lärandet. PASS-modellen knyter an till det våra styrdokument beskriver: att vi ska förstå hur elevernas individuella förutsättningar och tänkande påverkar deras lärande. Skolan ställer krav på självreglering och självbedömning, genom såväl läroplansmål som undervisningens utformning. Men hur förstår vi elevers skillnader i dessa förmågor? Och hur kan vi ge eleverna verktyg för att utveckla dessa? Även de elever som inte har föräldrar som planerar lärandet åt dem?

Så vad kan man göra? Fem tips för att utveckla studietekniken utifrån ett förmågeperspektiv:

  1. Lär känna dina elevers varierande förmågor och förutsättningar. Ta inte dessa för givet.
  2. Analysera hur olika uppgifter och moment i undervisningen belastar eller ställer krav på t ex planeringsförmåga.
  3. Arbeta med elevernas egen medvetenhet, och få dem att formulera mål för sina studiestrategier. Låt dem tillämpa dem och utvärdera strategierna. Mentorstiden kan t ex vara en bra återkommande tid. Oavsett – tid behövs för att förebygga och främja. Annars får vi lägga tid på att åtgärda i efterhand.
  4. Coacha eleverna med ett metakognitivt förhållningssätt, undervisa inte bara i studieteknik. Det rinner av dem. Variera coachningen – för en del elever behöver den vara mer kompensatorisk i början. Dvs direkt instruerande. Men med tiden behöver alla elever utveckla ökad självreglering.
  5. Kommunicera mellan ämnena om förmågor och strategier. Ofta sitter flera av kollegorna med liknande dilemman. Ibland visar en elev helt andra förmågor i något ämne.’ Sådana kontraster är spännande att analysera. PASS-modellen är ett bra verktyg för gemensam förståelse.

(1) Partanen, P (2019): Att utveckla förmågor på vetenskaplig grund i skolan.

One Response to Studieteknik på gymnasiet – en fråga om metakognition och planeringsförmåga

  • Varje elev som börjar i gymnasiet borde genast få koll på sin läs- och förståelseförmåga av lite mer krävande texter. Koppla in skolans specialpedagog och avlämnande lärare åk 9. Mer info om dessa elever
    Förebyggande insatser.

Lämna ett svar