Hur “resonerar” dina elever?

I LGR11 förekommer ordet ”resonemang” och ”resonera” 480 gånger i målformuleringarna. Huvudsakligen ska de ”föra” resonemang. Eleverna ska sedan resonera i t ex ”utvecklade och välunderbyggda” resonemang.

Men vad är ett “resonemang”, egentligen? Varför har det fått ett så stort utrymme? Ofta används det i läroplanen som en synonym för att eleven ska redogöra eller redovisa genom att presentera ett resonemang. Det innebär att ordet resonemang i läroplanen ofta får en kommunikativ, expressiv och språkligt uttryckande innebörd, med nära koppling till bedömningssituationer. Eleverna producerar arbeten och muntliga presentationer där resonemangen sedan kan bedömas.

Det pågår revision av LGR11 och Skolverket har bl.a. lyft fram att i högre grad betona faktakunskaper ”där det behövs”, en tydligare progression mellan stadierna, och mindre detaljerade kunskapskrav (1). En pusselbit kring varför läroplanerna bitvis kan uppfattas som komplexa och svårtolkade finns enligt min mening i att läroplansspråket är frikopplat från vår förståelse av hur elever lär sig. Detta blir tydligt t ex kring begreppet ”resonemang”.

Men ordet resonera har andra innebörder än att bara presentera det man lärt sig. Detta blir mycket tydligare om vi utgår från det engelska ordet ”reasoning”. Det syftar på tankeförmågan att tänka logiskt kring något. I Oxford Dictionary definieras det som ”the action of thinking about something in a logical, sensible way.”. Resonera är något man gör när man tänker, undersöker likheter och skillnader, upptäcker samband, drar logiska slutsatser och utvecklar begrepp, förståelse och principer. Den resan påbörjar barn tidigt, men de har nått olika långt vid varje tidpunkt i sin utveckling.

Resonemangsförmåga är alltså i denna betydelse främst en tankeförmåga som vi utvecklar när vi tänker igenom problem och frågeställningar, analyserar och drar slutsatser. I den svenska läroplanen blir resonemang snarare en språklig aktivitet man gör för att visa att man lärt sig. Det blir lite kvar till att lära sig att tänka systematiskt i lärandet, innan man fullödigt kan föra ett resonemang som ska bedömas.

Kanske är det olyckligt att använda orden ”föra resonemang” och ”resonera” på detta sätt flödigt återkommande i läroplanen. I min mening hamnar tankeprocesserna som barn och elever behöver lära sig i skymundan för ett mer prestationsinriktat ”resonerande”. Jag läser några internationella läroplaner för att undersöka om denna glidning kring resonemang förekommer där också. Men i t ex de engelska och australiensiska läroplanerna framstår ”reasoning” just som en tankeförmåga. Där skiljer man ”reasoning” tydligare från ”argument ” eller framställningar, som handlar om att presentera resultatet av ”reasoning” – en slutsats eller ett argument.

Forskningen kring resonemangsförmågans roll i lärande är omfattande (2). I min senaste bok om tänkandets roll i lärandet beskriver jag PASS-teorin. Där är ”simultan tankeförmåga” central i utvecklingen av analytisk tankeförmåga och logiskt tänkande, dvs grunden i resonemangsförmåga (3). När faktakunskaper ska betonas i lärandet så utgör de tillsammans med tankeförmågor grunden för att kunna utveckla förmågan att ”föra resonemang” eller framföra argument. Innan eleverna ska ”redogöra och föra väl underbyggda resonemang” behöver de också få stöd i undervisningen att utveckla sitt tänkande. Det borde betonas i högre grad i läroplanerna.

Litteratur:

(1) https://www.skolverket.se/…/sa-arbetar-vi-med-att-revidera-…
(2) Holyoak, K. J., & Morrison, R. G. (Eds.). (2005). The Cambridge handbook of thinking and reasoning (Vol. 137). Cambridge: Cambridge University Press.
(3) Partanen, P (2019). Att utveckla förmågor på vetenskaplig grund i skolan.

Lämna ett svar