Rapport från UCL

En effektiv och lärorik vecka som gästforskare på UCLs Institute of Education är till ända. London bjöd både på sol och regn. Jag fick bl.a föreläsa om min forskning kring metakognition och matematik, för doktorerande skolpsykologer, samt för den tvärvetenskapliga forskargruppen kring språk-, matematik- och läsutveckling.

Jag lyckades knipa arbetsplatsen på Institutet som någon döpt till ”the hot desk”. Säkert hade det med en del av effektiviteten att göra… ?

Vidare deltog jag i spännande forskargruppen CEN Center for Educational Neurosciences seminarium, som jag kommer föreläsa för till våren om metakognition. Jag är kräsen när det gäller hjärnforskning i skolan då det förekommer en hel del så kallade neuromyter om hjärnan, och förhastade slutsatser om vad det kan innebära i skolan.

Seminariet knöt an till den neurovetenskapliga forskning som bedrivs bl a på CEN där man undersöker hjärnans funktioner i samband med lärande. Den pekar på att vårt tänkande kring en generell begåvningsfaktor som förklaringsmodell är problematisk. Det generella begåvningsbegreppet är inte grundat i en förståelse för hur lärande går till kvalitativt och kan inte användas för att bedöma eller planera för elevers behov.

På seminariet berördes också pågående forskning kring språkträning. Bland annat undersöker man individuella skillnader i hur en del individer drar nytta av framförallt fonologisk analytisk träning medan andra svarar positivt på semantisk (meningsinriktad) träning. Individuella skillnader i hur man svarar på träning knyter an till vikten av ett formativt arbetssätt (Response To Intervention/Dynamic Assessment), tänkte jag under seminariet.

Vi pratade också om ett nytt växande forskningsfält kring mikroträning inbäddat i vardagen. Mikroträning innebär många korta tillfällen med träning på en färdighet, på ett varierat sätt över en längre period. Många forskare har hittills letat efter det där ”magiska” intensivträningsprogrammet som ska göra stor skillnad, men ofta klingar effekterna av dessa av.

En tanke jag tog med mig är att vi måste bli bättre på att förstå barns individuella förutsättningar och behovet av variation i undervisningen. En kostym passar inte alla. Men oavsett hur vi skräddarsyr den, bör det ske tidigt. Det förebyggande och främjande arbetet börjar i förskolan, förskoleklassen och de första åren i skolan. Och i anslutning till en undervisning på vetenskaplig grund.

Jag ser redan fram mot nästa period och kommer delge mer ”cutting edge”-forskning. Men nu hänger jag av mig forskarkavajen ett tag och ger mig ut i praktiken, kanske möts vi någonstans framöver!

Ha en fortsatt fin höst på er gott folk!

Petri Partanen