Att utveckla elevhälsa – 10 år senare

Idag för tio år sedan släpptes min bok ”Att utveckla elevhälsa” och en lärorik och spännande resa ut till skolor, skolförvaltningar, elevhälsoteam, centrala och lokala elevhälsoverksamheter, resursskolor och särskilda undervisningsgrupper gick in i en ny fas. Innan dess hade jag arbetat mer än 15 år i skolans värld och jag ville summera de viktigaste insikterna om hur man utvecklar elevhälsoarbetet på en skola och i en förvaltning på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Det gäller att hålla det enkelt – och det enkla är ofta det svåra, när den långsiktiga sikten skyms av akuta frågor och sidospår. Det är så vanligt i skolan att vi tappar den strategiska långsiktiga inriktningen.

Mycket vatten har runnit under broarna sen dess och idag har vi på många sätt kommit en bra bit på vägen. Men de centrala och grundläggande delarna i elevhälsouppdraget som jag skriver om i boken är de samma: hur vi förstår uppdraget som ett gemensamt uppdrag, hur vi bygger upp det på skolan och i förvaltningen i form av roller och rutiner, vilka arbetsformer vi skapar där arbetslag och elevhälsopersonal möts, och de verktyg både i form av samtalsmetodik och dokumentation som vi använder för att planera, genomföra och följa upp elevhälsoarbetet.

Lagförslag om förändringar inom elevhälsa samt anpassad skola för elever med intellektuell funktionsnedsättning

Nu ligger ett lagförslag om förändringar inom elevhälsa och stärkt utbildning för elever med intellektuell funktionsnedsättning (Prop. 2021/22:162) för behandling i riksdagen. Jag har tidigare skrivit om den utredning (SOU 2021:11) som föregått lagförslaget, i tre inlägg här: del 1, del 2 och del 3. I lagförslaget finns några saker som framförallt tydliggör skolhuvudmännens och skolornas ansvar för hur man bör arbeta med elevhälsans kompetenser. Dels så betonas det som egentligen är en gammal klassiker: att arbetet ska ske såväl på individ-, grupp- och skolnivå. Dessutom betonas att lärare och elevhälsan ska samverka i det främjande och förebyggande arbete i ett tidigare skede, och att även samverkan inom elevhälsan mellan professionerna behöver utvecklas. Dessutom betonas att elevhälsans tvärprofessionella kompetenser ska vara en del av det systematiska kvalitetsarbetet, inte bara konsulteras vid behov. Vidare förtydligas att skolornas specialpedagogiska kompetens innebär tillgång till specialpedagog eller speciallärare. Dock sker ingen öronmärkning av resurser i form av nyckeltal, vilket väl inte är någon överraskning.

Att utveckla elevhälsans förmåga att bidra till det systematiska kvalitetsarbetet

Egentligen utgör inte lagförslagen någon kursförändring för elevhälsoarbetets fortsatta utveckling. De tydliggör bara att vi måste ta ansvar för hur elevhälsopersonalens kompetens används integrerat i skolans arbete. De tydliggör också att den tvärprofessionella samverkan inom elevhälsan behöver utvecklas, och att elevhälsan också måste utveckla sin delaktighet och förmåga att bidra till det systematiska kvalitetsarbete. När jag möter elevhälsopersonal runt om i landet, finns ibland en osäkerhet kring hur detta kan ske. Ibland har man varit van vid att utveckla just sin egen professions kvalitetsarbete. Men lagförslaget tydliggör att detta också måste haka i skolornas systematiska kvalitetsarbete. Här gäller det att se upp så att kvalitetsarbete inte blir en mastodontprocess av mätningar och dokumentation – det gäller att hålla det enkelt och elevnära – annars slukar det tid och resurser. Absolut avgörande för elevhälsoarbetets fortsatta utveckling är att utveckla hela kedjan från åtgärdande, till förebyggande och främjande arbete. Absolut avgörande är också att stötta analyskompetensen inom elevhälsan och på skolor. Absolut avgörande är också att ta ett ”helaskolan”-perspektiv på arbetet – och faktiskt ett ”helaförvaltningen”-perspektiv.

Fortsatt utveckling av elevhälsoarbetet

Jag är glad över att kommande läsår få fortsätta stötta flera kommuner, skolhuvudmän och skolor både på förvaltningsnivå, inom centrala barn-elevhälsor och på skolnivå med att utveckla elevhälsoarbetet. Jag är särskilt glad över att många förvaltningsledningar har velat arbeta systematiskt just utifrån ett ”helaförvaltningen”-perspektiv, också med sin egen syn på elevhälsoarbetet – för att sedan kunna stödja det lokala arbetet. Förvaltningsledningarna har arbetat utifrån insikten om att det inte är effektivt att trycka ner utvecklingsarbetet i knäna på rektorer och skolpersonal ”top-down” som ytterligare ett projekt. Efter pandemin har vi kunnat arbeta effektivt i form av både föreläsningar och workshops med digital teknik och uppföljningar på plats. De förinspelade utbildningarna med gruppdiskussioner, läsning och arbete över tid har varit riktigt uppskattade, inte minst av lärare och arbetslag som ofta är stressade vid uppstartsdagar och punktinsatser. Medvetenhet om vikten av ett processinriktat arbete över tid har ökat.

Så har tio år passerat sen jag skrev ”Att utveckla elevhälsa” och för mig och mina kollegor fortsätter resan tillsammans med ett antal verksamheter kommande läsår. Kanske har du läst boken? Vad tog du isåfall med dig från den?

med vänliga hälsningar

Petri Partanen

Fil.dr., leg. psykolog, specialist i pedagogisk psykologi

PS. Dela gärna inlägget med knapparna nedan. DS