Vad menar vi egentligen med ”Science of Learning”?
Under senare år har begreppet Science of Learning (SoL) blivit allt vanligare i debatter om skola, lärarutbildning och evidens. Det dyker upp i statliga utredningar, i internationella policyinitiativ och på forskningskonferenser. Jag möter det också allt oftare i samtal med lärare och skolledare. I fjol deltog jag i UNESCO:s arbete inom ”The Global Alliance on the Science of Learning for Education” på ett SoL-seminarium i Paris, där man syftade till att bredda begreppet – något jag tidigare skrivit om i flera blogginlägg här.
Från kognitionsvetenskap till Science of Learning – skolledarskap på vetenskaplig grund
På Nordiska Skolledarkongressen i mars nästa år kommer jag att hålla ett seminarium kring just detta tema. Du kan läsa mer om seminariet här. I detta inlägg ska jag sammanfatta en spännande nyutgiven översiktsartikel som i hög grad knyter an till frågan om vad vi menar med SoL och vad det innebär för olika aktörer, inklusive skolledare.
Som ofta när ett begrepp växer snabbt följer både möjligheter och risker – och polariseringar. Den ena positionen blir att avvisa SoL, ofta längs den klassiska konfliktlinjen mellan kvalitativ och kvantitativ forskning – eller kanske kring begreppet evidens. Den andra positionen är att avsmalna och likställa begreppet med ren kognitionsforskning. Med ett otydligt definierat begrepp följer också risken att det tolkas genom skilda agendor och behov.
Så, vad betyder SoL – egentligen? Och vad innebär det i arbetet nära barn och elevers lärande i vardagen? En ny översiktsartikel av Huang och kollegor – där bland andra min kloka kollega, professor Jo Van Herwegen vid UCL, samt flera nyckelpersoner från UNESCOs samråd medverkar – reder i frågan. Artikeln What is Science of Learning? (1) undersöker hur fältet definierats de senaste två decennierna. Den är särskilt intressant eftersom den inte bara analyserar hur forskare beskriver och operationaliserar begreppet, utan också vilka grupper som återkommer som berörda intressenter (så kallade stakeholders), såsom elever, lärare och föräldrar.
En systematisk genomgång av begreppet SoL och dess utveckling
Artikeln går igenom internationell forskning mellan 2000 och 2024 utifrån fem forskningsfrågor:
1. Vad fokuserar forskningen inom SoL på?
2. Vilka forskningsfält från olika discipliner ingår – och hur har det förändrats?
3. Vilka är de viktiga intressenterna, t.ex. lärare och elever?
4. Vilka kognitiva processer relaterade till lärande och tänkande beskriver SoL?
5. Vilka utbildningsfaktorer lyfts i definitionerna?
Analysen visar att neurovetenskap fungerar som ett nav i nätverket av begrepp kopplade till SoL. Intressant nog är det begreppet ”modell” som starkast korrelerar med ”neurovetenskap”. Det säger något om SoL-fältets fokus på förklaringsmodeller för hur lärande går till. Jämför man detta med Learning Sciences, som enligt författarna i högre grad betonar kontextuella faktorer – exempelvis design av lärmiljöer och integrering av insikter från pedagogik, datavetenskap och designbaserad forskning – framträder en tydlig skillnad. SoL riktar i högre grad blicken mot de underliggande mekanismerna (eller processerna om jag får välja) i lärandet, det som händer bakom ytan av de beteenden, interaktioner och undervisningspraktiker vi ser i klassrummet. Det perspektivet kan fördjupa vår förståelse, men rymmer också en risk för förenkling. Professor Michael Thomas, en av de mest meriterade forskarna inom Educational Neuroscience har problematiserat den snäva tolkningen med att parafrasera förenklade kognitiva modeller som ”the simple view of learning”.
Från mekanistiska modeller till kontextuella perspektiv – och vikten av självkontroll och självreglering
Tidigt i SoL-fältets utveckling låg tonvikten på individuella mentala modeller, uppmärksamhet och informationsbearbetning. Det är något som också präglat delar av den svenska SoL-diskursen och argumentationen kring vissa skolreformer, till exempel den nya läroplanen och lärarutbildningen.
Efter 2016 har SoL-fältet breddats. Discipliner som antropologi, lingvistik, datavetenskap och sociologi har börjat ta plats bredvid de mer etablerade kognitionspsykologiska och neurovetenskapliga perspektiven. Detta visar hur forskare i allt högre grad väver in sociokulturella och kontextuella dimensioner av lärande – ett viktigt svar på den tidigare kritiken om att SoL varit alltför teoretiskt och för lite förankrat i konkreta lärmiljöer. Samtidigt visar artikeln att denna breddning fortfarande befinner sig i sin linda. Artikelförfattarna pekar på att SoL-forskningen t ex fortfarande lägger relativt lite vikt vid elevers förmågor till självkontroll och självreglering, liksom vid hur kunskaper kan överföras till nya sammanhang och det som kallas ”higher order thinking”.
En konsensusdefinition för SoL saknas — vad betyder det för oss?
Trots sin spridning finns ännu ingen gemensam definition av SoL. Författarna identifierar 91 olika definitioner i sitt material. SoL används i dag på många olika sätt – från hjärnforskning till klassrumsforskning – och det skapar osäkerhet både i policy och praktik – och öppnar också för en viss godtycklighet i tolkningen – och risken för att detta också utnytttjas. Detta blev också tydligt i diskussionerna på UNESCO:s SoL-seminarium i Paris, där flera deltagare uttryckte att begreppet ibland används som ett slags ”slagträ” som olika aktörer fyller med olika innehåll.
Samtidigt lyfter artikelförfattarna ett viktigt behov: att på ett mer systematiskt sätt integrera insikter från SoL i lärar- och vidareutbildning. Och här ligger faktiskt några delar av förslagen till skolreformer för ökade kunskaper om kognitionsvetenskap och Skolverkets uppdragsutbildningar inom kognitionsvetenskap i linje med artikelns beskrivning av behoven. Det finns mycket att bygga vidare på — men också mycket vi behöver tänka längre och bredare kring, inte minst när SoL ska omsättas i skolans komplexa vardagspraktik.
Kanske är det just där SoL kan göra störst skillnad – inte som en ny ”riktning”, utan som ett sätt att hålla samman de många trådar som formar barns och elevers lärande: det kognitiva, det emotionella, det sociala och det kontextuella. Och inte som en polarisering mellan kvantitativa mot kvalitativa forskningsmetoder – eller en polarisering mellan de som förespråkar ett socioemotionellt perspektiv mot de som förespråkar en kunskapsintensiv utbildning. För vi kan väl bättre, eller hur?
Med vänlig hälsning, Petri Partanen, fil.dr., leg. psykolog, specialist i pedagogisk psykologi. Forskare på Institutionen för Psykologi och Socialt arbete, MIttuniversitetet, samt gästforskare på UCL, Institute of Education, Child Development and Learning Difficulties Lab.
PS. Tycker du inlägget är intressant. Dela det gärna med knapparna nedan. DS
Referenser:
(1) Huang, R., Tlili, A., Liu, D., Xu, L., Guerriero, S., Van Herwegen, J., & Kucirkova, N. (2025). What is the Science of Learning? a comprehensive review and analysis of the existing definitions. Smart Learning Environments, 12(1), 1-19.
Inga kommentarer