Allt stöd i förskolan är inte stöttning – om tillgänglighet, delaktighet och kognitiv stöttning

Allt stöd i förskolan är inte stöttning – om tillgänglighet, delaktighet och kognitiv stöttning

I förskolan talar vi ofta om stöd. Det är viktigt – barn kommer till verksamheten med olika erfarenheter och förutsättningar i sina ryggsäckar. Att skapa tillgänglighet och delaktighet för alla barn är en central del av förskolans uppdrag.

Men här finns också en utmaning: Allt stöd är inte stöttning.

Stöd kan handla om resurser, att strukturera lärmiljön eller närvaro av vuxna. Stöttning däremot handlar om hur vi aktivt hjälper barn att tänka, förstå och ta nästa steg i sitt lärande. Det är en avgörande skillnad. Stöttning kallas i forskningen scaffolding och syftar på ett tillfälligt, anpassat stöd genom promptning som successivt kan fasas ut när barnet blir mer självständigt (1).

Tillgänglighet räcker inte – delaktighet måste också innebära deltagande

Kan ett sammanhang kan vara tillgängligt utan att vara delaktiggörande? Det beror på hur vi vill förstå tillgänglighet – som en förutsättning som möjliggör deltagande men inte garanterar att man deltar. Barn kan vara närvarande i en aktivitet utan att faktiskt delta i den på ett meningsfullt sätt. När vi talar om delaktighet behöver vi därför också tala om deltagande:

Vilka barn deltar och är med i lek, samtal och undervisning – och på vilka villkor?

Vi vet att barn i förskolan får olika ”dos” av undervisning. Vissa barn deltar oftare i utforskande, resonemang och gemensamt tänkande. Andra barn hamnar lättare vid sidan av, trots att de är fysiskt närvarande. Skillnaderna är sällan avsiktliga, men de kan få konsekvenser. Därför behöver delaktighet – eller deltagande – synliggöras, förstås och sen designas, följas upp och justeras. Det är där vi har nytta av begrepp som stöttning.

Kognitiv stöttning – stöd för tänkande och självreglering

Kognitiv stöttning kan handla om att:

• sätta ord på strategier: ”Hur tänkte du nu?” eller explicit modella och tillhandahålla strategier: ”Titta på mig, så här kan man göra!”
• hjälpa barnet att planera, hålla fokus och kunna avsluta aktiviteter.
• stötta reflektion före, under och efter en aktivitet, och stötta att se samband.

När vuxna gör detta medvetet stärker de barns metakognition och självreglering. Det är här stödet blir stöttning. Likväl som vi kan ställa för höga krav och inte ge stöd och stötta barn så kan vi i välvilja ibland gå för snabbt in och ”hjälpa”. Vi förenklar eller löser uppgiften åt barnet. Det kan skapa lugn i stunden, men risken är att barnet inte får möjlighet att pröva strategier, förstå misstag och upptäcka samband.

Från stöd till stöttning – ett professionellt ansvar

Att arbeta för tillgänglighet, delaktighet och likvärdighet i förskolan innebär därför mer än att erbjuda samma aktiviteter till alla. Det som är nödvändigt för några barn är inte alltid bra för alla barn. Det innebär att vi behöver fråga oss:

• Vilka barn deltar – och vilka gör det inte?
• Finns det skillnader i barns deltagande och ”dos” över dagen i både friare, spontana och planerande undervisningssituationer?
• Vilka barn får mer eller mindre kognitiv stöttning i vardagen?

När vi börjar skilja mellan stöd och stöttning får vi också ett tydligare språk för att prata om kvalitet i undervisningen. Det gör det möjligt att utveckla praktiken – inte genom att göra mer, utan genom att göra saker mer medvetet.

Med vänlig hälsning, Petri Partanen

PS. Tycker du inlägget är intressant. Dela det gärna med knapparna nedan. DS

(1) Partanen, P (2024). Att utveckla barns förmågor i förskolan.