Att se världen med barns ögon – varför spatial förmåga förtjänar en plats i förskolans lärande

I förskolan ska barn utveckla förståelse för ”rum, tid och form”, och ”grundläggande egenskaper hos mängder, mönster, antal, ordning” (enligt förskolans läroplan). Spatial förmåga är en av de tidiga byggstenarna i detta matematiska och naturvetenskapliga tänkande. Det handlar om barns förmåga att förstå hur saker hänger ihop i rummet – att till exempel kunna bygga, forma, sätta ihop delar till helheter, sortera, vrida, vända och förstå sakers relation till varandra. Jag skrev om spatial förmåga i förra blogginlägget apropå regeringens STEM-strategi.

I min bok Att utveckla barns förmågor i förskolan förklarar jag hur utvecklingen av sådana centrala kognitiva förmågor går hand i hand och i samspel med barns lärande och utveckling inom olika områden. En av dessa förmågor, som kallas för simultan förmåga i PASS-modellen (1) handlar om att uppfatta helheter och relationer mellan delar och mönster. När ett barn bygger ett torn av klossar, sorterar efter färg och form eller organiserar sin lekvärld i rummet, aktiveras just denna typ av tänkande.

Minns du ramsan ”Här är här där jag är, där är där jag inte är…”? Spatialt tänkande är också en övning i perspektivtagande och vad som sker när vi förflyttar oss.

Kärt barn har många namn och simultan förmåga, spatial förmåga och visuospatial förmåga överlappar varandra som begrepp. Spatial eller rumslig uppfattning handlar ju om hur saker i rummet relaterar till varandra, t ex i termer av hur de är positionerade till varandra. Det är också kopplat till den egna kroppens position i relation till omgivningen, och det språk vi använder för att förstå oss själva i relation till omvärlden. Kanske minns du ramsan ”Här är här jag är, där är där jag inte är…”? Spatialt tänkande är också en övning i perspektivtagande och vad som sker när vi förflyttar oss (förändring i förskolans läroplansmål).

Därför är också språkutvecklingen central för utvecklingen av det simultana, visuospatiala rumsliga tänkandet. I PASS-forskningen finns en grupp av simultana uppgifter som handlar om att utveckla verbal-spatiala relationer: ”Kan du peka på bilden med bollen på bordet?”. När förskolebarn utvecklar det symboliska, av språket framburna, spatiala tänkandet, tillsammans med det visuella, motoriska och kroppsligt levda, så händer det positiva saker! Språket och motoriken integreras, och det spatiala tänkandet utvecklas. Positionsorden spelar en särskild roll.

Vad vet vi om spatial förmåga från forskning – och varför är det viktigt i förskolan?

Det märks tydligt i förskolan att det pågår något viktigt både vad gäller språkutvecklingen och kunskapsutvecklingen – när barn bygger, sorterar och försöker förstå hur saker passar ihop eller inte passar ihop. Forskning bekräftar det vi ser i praktiken: när vi stärker den här typen av tänkande så lägger vi också en grund för hur barn senare kommer att förstå matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Dessa ämnen är ju relationella och i många delar spatiala till sin karaktär.

Men varför är detta viktigt att förstå – och kanske ännu viktigare, att stötta, redan i förskolan? Och varför kan vi inte bara följa barns lärande och låta dem upptäcka dessa underbara relationer mellan kroppen, självet, jag-i-relation-till-andra, jag-i-relation-till-saker och deras tillstånd? Varför kan vi inte bara låta barn bygga, forma, sortera, vrida, vända och placera – och så är det bra med det?

Forskning är på god väg att visa att spatial träning inte bara stärker barns rumsliga tänkande, utan också kan ge effekter på deras matematiska utveckling. Både interventions- (tränings-) och longitudinella studier (följa utveckling över tid) ger oss kunskaper. Till exempel visar en meta-analys av Hawes och kollegor (2) att spatial träning ger en måttlig effekt på barns matematiska prestationer (Hedges g = 0.28) och en ännu större effekt på spatial förmåga i sig (g = 0.49). Effekten blev starkare när konkret fysiskt material som klossar eller pussel användes i träningen​ (till skillnad från digitala medier), samt med ökande ålder. I en studie av Gilligan med kollegor (3) visade forskarna att spatial träning verkar ha en kausal inverkan på matematisk problemlösningsförmåga​. Studien genomfördes med yngre grundskolebarn (8 år).

Särskilt intressant ur ett likvärdighetsperspektiv är att spatial träning kan ha extra stor betydelse för barn från socioekonomiskt utsatta sammanhang, där den typen av erfarenheter och stimulans annars kan vara mer begränsad – vilket gör insatser i förskolan ännu viktigare​.

Vad betyder då detta för oss som verkar i förskolan?

Jo, det ger stöd för att redan i tidig ålder erbjuda barn rika möjligheter att utforska rumsliga relationer genom lek, byggande, sortering, rörelse och visualisering. Det handlar om att bygga en bred kognitiv grund där barnets sätt att förstå och organisera världen får utvecklas genom erfarenhet och reflektion – i dialog med vuxna som ser och stöttar dessa processer. Vuxnas ”promptar” – deras explicita modellande samtals- och samspelsmetodik är viktig. Och givetvis den strukturerade leken.

Vi vet från forskning med allt större säkerhet att spatiala förmågor är plastiska och träningsbara. De är inga medfödda ”gåvor” som bara vissa barn har, utan kan utvecklas genom systematisk stimulans. Och de har samband med matematikutvecklingen. Det är ett hoppfullt budskap. Och det är ett budskap som också pekar på förskolans potential – som en plats där grunden för framtida förståelse läggs, i barns vardagliga spatiala och rumsliga utforskande av världen – men inte minst också vuxnas explicita förevisande och modellande. Det är också en övning i vuxnas förmåga att inta barns perspektiv – att kunna se världen med barns ögon. Därför förtjänar spatial förmåga en plats i förskolans lärande.

Med vänlig hälsning, Petri Partanen

PS. Tycker du inlägget är intressant. Dela det gärna med knapparna nedan. DS

(1) Partanen, P. (2024) Att utveckla barns förmågor i förskolan. Skolutvecklarna Publit.

(2) Hawes, Z. C., Gilligan-Lee, K. A., & Mix, K. S. (2022). Effects of spatial training on mathematics performance: A meta-analysis. Developmental Psychology, 58(1), 112.

(3) Gilligan, K. A., Thomas, M. S., & Farran, E. K. (2020). First demonstration of effective spatial training for near transfer to spatial performance and far transfer to a range of mathematics skills at 8 years. Developmental science