Vi måste tänka till om förskolans och skolans lärmiljöer

Vi måste tänka till om förskolans och skolans lärmiljöer

Vi måste tänka till om förskolans och skolans lärmiljöer. Jag har de senaste åren mött två i viss mån motstridiga filosofier. Den ena om att det krävs en by för att uppfostra barnen, med stora ytor, transparens och glasfönster, många barn och många vuxna att ty sig till, och en inskolning in i en förhoppning av förmodad gemenskap. Den andra, där anknytning, en eller några fasta vuxna, och idéer om vikten av kontinuitet i relationer är ledstjärnor. Barn har periodvis behov av att söka sig till avskildhet och mindre sammanhang i sina aktiviteter. Liksom vi vuxna.

Rummen utformas oavsett hur vi slutligen väljer, förhoppningsvis efter en diskussion om hur vi ser på lärmiljöer och barns samspel, lärande och utveckling. Och barnens första möte med lärmiljöer präglar dem, och deras beteenden etableras i förskolan. Välkänd forskning pekar på att t ex utagerande beteende som etableras tidigt och inte bryts är en riskfaktor för skolmisslyckande.

Så läser jag i Skolvärlden om arkitektens roll i att utforma lärmiljöer och tänker att – oj, vad diskussionens svallvågor måste gå höga på kontoren för Barn- och utbildningsförvaltningar i valfri kommun i samband med utbyggnader?

För varje bestämd utformning av lärmiljön – oavsett om den formas av arkitekten, pedagogers specifika arbetssätt och pedagogiska grundsyn, eller förvaltningsekonomins budgetsättning – får konsekvenser för barnens lärmiljö.

Hur en lärmiljö utformas spelar roll för de samspel som uppstår, eller inte uppstår. Barnen möter varje lärmiljö med sina befintliga förmågor stadda i utveckling, och de utvecklar sina framtida förmågor tack vare, eller trots, lärmiljöerna.

Artikeln finns här: http://skolvarlden.se/artiklar/det-basta-som-finns-i-ett-klassrum-ar-horn