Om konsten att vända en atlantångare – elevhälsa, förbättrat stöd och nya rapporter i England

Om konsten att vända en atlantångare – elevhälsa, förbättrat stöd och nya rapporter i England

Det sägs att implementering av skolreformer är som att ”vända en atlantångare”. Elevhälsa är inget undantag. Hur kan skolor sätta in stöd tidigare – innan svårigheterna växer sig stora och ofta leder till mer omfattande insatser? Den frågan återkommer i många diskussioner om elevhälsa och stöd i skolan runt om i Europa. I England försöker man nu besvara den genom att skissa på en omfattande reform av stödsystemet för elever i behov av särskilt stöd – det som kallas SEND i Storbritannien. Utgångspunkten är att det engelska systemet för stöd till elever är i kris, vilket jag skrivit om tidigare här.

Under februari 2026 har två nya utredande dokument publicerats om hur stödet till elever i behov av särskilt stöd ska utvecklas framöver i England efter att man genomfört konsultationer (1,2). Det är intressant läsning – inte minst i en tid när liknande frågor diskuteras intensivt även i Sverige. Hur kan elevhälsans arbete inklusive undervisningsstödet bli mer främjande och förebyggande? Och hur organiserar vi stödsystem så att de fungerar i praktiken?

En inkluderingsstrategi och standards

En intressant utgångspunkt i de engelska reformförslagen är att inkludering inte ställs i motsats till stöd. Det föreslås att varje skola ska arbeta utifrån en tydlig inkluderingsstrategi och nationella inkluderingsstandarder, samtidigt som specialiststöd och lärarresurser förstärks. Med andra ord: frågan är inte om elever ska inkluderas eller få stöd – utan hur ett system kan byggas där inkludering och stöd hänger ihop. Det utesluter inte på något sätt att elever kan behöva kortare eller mer varaktiga stödinsatser.

I Sverige diskuteras samtidigt reformerna Förbättrat stöd i skolan och Förbättrad elevhälsa. Även här står frågor om tidiga insatser, elevhälsans roll och hur stödsystem organiseras i centrum. Och det finns både likheter och skillnader. Det är viktigt att komma ihåg att systemen inte utgår från samma nuläge. I flera avseenden har den svenska skolan redan vissa strukturer som England nu försöker bygga upp – inte minst ambitionen att elevhälsans professioner ska vara organiserade tillgängliga nära skolorna och att stöd i princip ska kunna ges utifrån behov, utan att först kopplas till formella beslut eller diagnoser. Samtidigt brottas båda systemen med en liknande fråga: hur skolor i praktiken ska bygga upp kapacitet att arbeta mer främjande och förebyggande, och samtidigt erbjuda stöd till de elever som har rätt till det.

Elevhälsofrågor som ”wicked problems”

Och ärligt talat – varken Englands eller Sveriges utmaningar är särskilt unika. Det kan vara bra att påminna sig om när vi diskuterar det svenska skolsystemet. En jämförande rapport (3) som analyserat stödsystem för elever med särskilda behov i 14 utbildningssystem pekar på (minst) fyra återkommande utmaningar:

1. För det första visar jämförelsen att stödsystem ofta drivs mot fler utredningar och speciallösningar när resurser i hög grad kopplas till individuella beslut eller diagnoser.
2. För det andra framstår kapaciteten i den ordinarie undervisningen som avgörande: när skolor har tillgång till specialistkompetens och tidiga insatser nära undervisningen kan fler elevers behov mötas utan att stödet behöver eskaleras.
3. För det tredje visar rapporten att förändringar i definitioner eller kategorier sällan löser de underliggande problemen – de kan förändra statistiken, men inte nödvändigtvis trycket i systemen.
4. För det fjärde pekar jämförelsen på att SEND-reformer nästan alltid är systemreformer: de berör undervisning, elevhälsa, finansiering, ansvarsfördelning och tillit mellan professioner och familjer samtidigt. Just därför är de också svåra att genomföra.

Rapporten pekar på att de är så kallade ”wicked problems” – och kräver ett systemtänkande för att kunna lösas. Att bara skruva på en del, t ex lagtexter, rutiner eller organisation löser sällan problemen – oavsett om det handlar om att utveckla elevhälsoarbetet på en skola eller i ett land. Problemen manifesterar sig någon annanstans. Detta har jag mött så många gånger när skolhuvudmän försöker åtgärda ett upplevt problem i elevhälsoarbetet, utan att genomlysa helheten.

Att minska avståndet mellan undervisning och specialiststöd

En central tanke i de engelska reformförslagen är att minska avståndet mellan undervisning och mer omfattande specialiststöd. Stödsystemet beskrivs därför i flera nivåer – från ett universellt stöd i undervisningen till mer riktade insatser och, vid behov, specialiststöd. Tanken är att stöd ska kunna sättas in tidigare och mer flexibelt, utan att elever först behöver hamna i omfattande utredningsprocesser. Det illusteras i en tredelad stödmodell, som är upp- och nedvänd. Lägger vi till universell nivå så har vi en fyrdelad modell, i och med att det föreslås en ”Target Plus”-nivå.

Areas of development – Utvecklingsområden

Ett intressant inslag i reformförslagen är också hur man försöker flytta fokus från att definiera elevers svårigheter i fasta kategorier av “needs” till att i högre grad beskriva hinder för lärande och utvecklingsområden. I dokumenten betonas att barns behov inte är statiska utan förändras över tid och i olika sammanhang. I stället för att stöd kopplas till diagnoser eller fasta kategorier ska skolor i högre grad identifiera vilka områden i lärandet som behöver utvecklas – till exempel språk och kommunikation, socialt samspel, exekutiva funktioner och självreglering eller motorisk och fysisk utveckling. Tanken är att stöd då kan sättas in tidigare och mer flexibelt, utan att elever först behöver passera omfattande utredningsprocesser eller formella beslut. Detta kallas för ”areas of development” – utvecklingsområden – och illustreras med figuren nedan.

Den påminner mycket om utvecklingshjulet som på nittiotalet var en populär modell som användes inom skolan på olika håll i Sverige. I Östersunds kommun använde vi utvecklingshjulet på ett antal skolor i elevvårdsarbetet.

Att känna att man tillhör och räknas med

Något mycket intressant är att rapporterna också lyfter fram de socioemotionella temana som viktiga parallellt med höga förväntningar på elever. Elever ska känna tillhörighet till skolan och klassrummet:

“Every school and every classroom should be a safe, calm and supportive place, where every child feels they belong.”

Känslan av att höra till i skolan – school belonging – har minskat tydligt i England under senare år. Mellan 2014 och 2022 halverades andelen elever i secondary school (högstadiet och uppåt) som uppgav att de tycker mycket om skolan, och elevers upplevelse av tillhörighet minskade med över 20 procent. Problemen är särskilt tydliga i övergången till högstadiet där mer än var fjärde elev börjar tappa engagemanget redan under år 7. Nedgången är också starkast bland de elever som skolsystemet särskilt behöver nå, bland annat elever med SEND och elever från socialt utsatta bakgrunder. Samtidigt visar forskningen att just känslan av tillhörighet i skolan har tydliga samband med skolresultat, närvaro, psykisk hälsa och ungas möjligheter senare i livet. Att stärka elevers upplevelse av att höra hemma i skolan har därför blivit en central fråga i de aktuella brittiska skolreformerna. Svenska elever ligger högre i känsla av skoltillhörighet, kring OECD-snittet.

Olika vägar i England och Sverige

Här finns också en tydlig kontrast mellan de engelska och de svenska reformerna. De engelska rapporterna är mycket tydligare också med frågan om systemets kapacitet. Förslagen handlar inte bara om hur stödet ska organiseras, utan också om vilka resurser och vilken specialistkompetens som behöver finnas nära skolorna.

De svenska reformerna har delvis en annan tyngdpunkt. Här ligger fokus i högre grad på förändringar av regelverk, arbetssätt och ansvarsfördelning – till exempel genom standardiserade tester, stödundervisning och förändringar i hur elevhälsans arbete organiseras. Frågan om resurser och likvärdighet finns naturligtvis även i den svenska diskussionen, men de är inte särskilt uttalade i skolreformerna.

När stödsystem ska fungera i praktiken

Den här skillnaden pekar också mot en mer grundläggande fråga i utvecklingen av elevhälsa och stödsystem. Ett system kan organiseras på många olika sätt, men i slutändan handlar det också om dess kapacitet att arbeta främjande och förebyggande i praktiken. Finns det tillräcklig kompetens, tillräckliga resurser och tillräckliga strukturer nära elevernas vardag i skolan? I grunden handlar detta också om var i systemet stödet börjar – i undervisningen, i skolans stödsystem eller först i mer specialiserade insatser.

Kanske är det också här en viktig del av diskussionen om elevhälsans utveckling behöver föras framöver. Frågan handlar inte bara om vilka strukturer eller regler som ska styra stödsystemet, utan om hur skolor kan bygga upp en kapacitet att arbeta mer främjande och förebyggande i praktiken. Det handlar om hur undervisning, elevhälsa och olika former av stöd kan samspela så att stöd sätts in tidigt och nära elevernas vardag i skolan. Och om hur vi får varje elev att känna engagemang och tillhörighet i skolan.

Med vänlig hälsning,

Petri Partanen, fil. dr., leg. psykolog, specialist i pedagogisk psykologi

Referenser

1. Department for Education. (2026). Every child achieving and thriving: Education White paper. UK Government.
2. Department for Education & Department of Health and Social Care. (2026). SEND reform: Putting children and young people first (Government consultation).
3. Centre for Education Systems. (2024). International comparative review of SEND systems across 14 jurisdictions. https://www.ces.partners