Fakta och förståelse – hur kunskap organiseras genom tänkandet
En återkommande fråga om barn och elevers lärande är i vilken mån faktakunskaper föregår högre former av förståelse och resonemangsförmågor. Det är en fråga som återkommer i diskussioner om hur vi utformar läroplaner och undervisning – inte minst i de yngre åldrarna i förskola och grundskolans tidiga år. Jag har skrivit om detta tema på bloggen i många inlägg.
I forskningen kan man – något förenklat – urskilja två traditioner. Den ena betonar vikten av att automatisera faktakunskaper, särskilt tidigt i utbildningen. Den andra har i högre grad fokuserat på tänkandets strukturer – till exempel resonemangsförmåga, analogt tänkande eller problemlösning – och i viss mån betraktat dessa som träningsbara oberoende av specifikt innehåll, med förhoppningar om överföring till andra områden (så kallad far transfer).
Men denna uppdelning är i bästa fall förenklad – och i värsta fall missvisande. Resonemang sker inte i ett vakuum. Vi resonerar med hjälp av kunskaper – men också genom de relationer som binder samman kunskaperna. Faktakunskaper är inte isolerade informationsbitar som ska flyttas från arbetsminne till långtidsminne. De ingår i strukturer – språkliga, begreppsliga och visuospatiala – där ord bär betydelser, och där betydelser organiseras i system av likheter, skillnader, kategorier och relationer. I hjärnan bildar de semantiska nätverk.
Ett sätt att förstå detta är att betrakta kunskap som inbäddad (embedded). Faktakunskaper och tänkande utvecklas inte i separata processer – de utvecklas tillsammans, i ett ömsesidigt beroende. Och det spelar roll vad och hur elever tänker, och hur vi stöttar dem att tänka. Om vi tar resonemanget ett steg till uppstår frågan: kan man rentav träna hjärnan på att upptäcka de relationer som binder samman kunskaperna? Och kan det påverka den efterföljande kunskapsutvecklingen positivt?
Kognitiv träning – ett blandat forskningsfält (med viktiga undantag)
Forskning om kognitiv träning visar överlag blandade resultat. Arbetsminnesträning är ett välkänt exempel där enskilda studier visat lovande effekter, men där meta-analyser pekar på begränsad och ofta kortvarig överföring till skolrelaterade färdigheter.
Det finns dock undantag som är viktiga att ta på allvar. Ett sådant är träning av induktivt tänkande. I en omfattande metaanalys av Klauer, baserad på över 100 experimentella studier, framträder ett annat mönster. Träningen visar effekter både på fluid intelligens (d = 0.60) och på elevers lärande i undervisningssituationer (d = 0.68), och att effekterna på lärande i undervisning är minst lika stora som effekterna på kognitiva mått. Dessa effekter kvarstår dessutom över tid. Denna stora meta-analys har flygit under radarn, kanske för att den är publicerad på tyska.
Samtidigt är det viktigt att notera att effekterna varierar mellan studier och påverkas av faktorer som träningslängd, hur undervisningen genomförs och lärarens roll. Det rör sig alltså inte om en enkel eller automatiskt reproducerbar effekt. Och det väcker en central fråga: vad är det egentligen som tränas i dessa program?
Klassificering, relationer och tänkandets struktur
I Klauers program handlar det inte om att träna isolerade “förmågor” i någon abstrakt mening. Det handlar om att systematiskt rikta uppmärksamheten mot hur relationer i innehåll (faktakunskaper) kan urskiljas och organiseras. Här finns en grupp av kognitiva träningsprogram med liknande drag – från behavioristiska ansatser baserade på relationsinramning (RFT) till Feuersteins Instrumental Enrichment (som jag och kollegor håller på att avsluta en meta-analys av).
Induktivt tänkande innebär i detta sammanhang att:
- upptäcka likheter och skillnader
- urskilja relevanta dimensioner
- gruppera och klassificera
- formulera generaliseringar
Det handlar alltså inte om generell “hjärnträning”, utan om att träna specifika sätt att uppmärksamma och organisera relationer i innehåll. Och tvärtom mot vad man kanske tänker – att det är något för äldre elever eller för elever som är särskilt begåvade – så tyder mycket på att det är särskilt angeläget för yngre barn och elever.
Begreppsutveckling för barn med språkliga sårbarheter
Detta blir tydligt i en studie av Tzuriel med kollegor där förskolebarn med språkliga sårbarheter deltog i klassifikationsträning inom ramen för programmet Bright Start. Barnen förbättrade inte bara sin förmåga att klassificera (nära transfer), utan även sin verbala begreppsbildning. De förbättrade också sitt analoga tänkande, men framför allt på en mer konkret, perceptuell nivå, medan mer abstrakta analogier inte påverkades signifikant. Dessutom visade resultaten tydliga samband mellan klassificering, språk och analogt resonemang.
Det mest intressanta är kanske inte att barnen blev bättre på att sortera objekt, utan att deras sätt att använda och förstå begrepp förändrades. Resultaten kan tolkas som att klassificering fungerar som en möjlig bro mellan språk och tänkande – även om studien i sig inte fastställer kausala mekanismer bakom denna överföring.
Från dikotomi till samspel
Vad innebär detta för frågan om fakta och förståelse? Studierna pekar mot att relationen inte bara är dubbelriktad, utan strukturellt sammanflätad:
Vi lär oss inte först fakta för att sedan använda dem i tänkande. Och vi utvecklar inte tänkande oberoende av innehåll. Vi tänker inte med kunskaper i efterhand. Vi tänker genom de strukturer som organiserar våra kunskaper.
Vi kan kalla det för semantiska nätverk – eller schemabildning – i hjärnan. När elever utvecklar förmågan att se relationer – att jämföra, klassificera och generalisera – förändras inte bara deras prestation i en enskild uppgift. Deras sätt att närma sig nytt innehåll kan förändras. Och mycket tyder på att dessa effekter kan etableras tidigt, redan i förskoleåldern.
Några didaktiska implikationer
Detta får konsekvenser för undervisningen, inte minst i tidiga åldrar. Det handlar inte om att välja mellan faktakunskaper och kognitiva förmågor, utan om att förstå hur dessa utvecklas i samspel. Forskningen kring sambanden mellan analogt och induktivt tänkande och barn och elevers kunskapsutveckling är omfattande, inte minst rörande hur sårbarheter tidigt påverkar lärandet negativt. Och denna typ av tänkande är centralt i det som kallas för STEM – matematiska, naturvetenskapliga och tekniska kunskapsområden.
Undervisning som stärker barns och elevers lärande behöver därför:
- bygga upp rika begreppsliga nätverk
- synliggöra relationer mellan innehåll
- arbeta systematiskt med jämförelser, klassificering och generalisering
- och inte minst: mediera tänkandet genom språk och interaktion
Det är också viktigt att understryka att effekterna i de studier som refererats inte uppstår genom korta, isolerade träningsinsatser i största allmänhet, utan genom relativt strukturerade och innehållsnära aktiviteter där läraren aktivt riktar barn och elevers uppmärksamhet mot relevanta relationer. Förskolan och skolan är den plats där detta kan ske systematiskt.
Klauers metaanalys visar att kognitiv träning inte nödvändigtvis är en återvändsgränd – men bara under vissa villkor. Det handlar inte om att träna hjärnan i största allmänhet. Det handlar om att förändra hur vi uppmärksammar, organiserar och tolkar information. Om vi ska använda en analogi: så handlar det om att gradvis förändra hur vi uppmärksammar, organiserar och tolkar information. När elever lär sig att se mönster, relationer och strukturer i kunskaper, blir dessa mönster tillgängliga i mötet med nytt innehåll – nya faktakunskaper. Och därför är också explicit undervisning viktig – dvs att eleverna ska möta det nya innehållet på ett strukturerat och systematiskt sätt, utan att passivisera elevernas tänkande. De kognitiva träningsprogrammen visar att detta är en sannolik effekt.
Och det är där – i detta möte mellan tidigare organiserad kunskap och nytt innehåll – som förståelse tar form.
mvh Petri Partanen
FIl.dr., leg. psykolog, specialist i pedagogisk psykologi
PS. Tycker du inlägget är intressant. Dela det gärna. DS.
Referenser:
(1) Klauer, K. J. (2014). Training des induktiven Denkens–Fortschreibung der Metaanalyse von 2008. Zeitschrift für Pädagogische Psychologie.
(2) Tzuriel, D., Isman, E. B., Klung, T., & Haywood, H. C. (2017). Effects of teaching classification on classification, verbal conceptualization, and analogical reasoning in children with developmental language delays. Journal of cognitive education and psychology, 16(1), 107.
Inga kommentarer