På spaning efter en förbättad elevhälsa och förbättrat stöd – Vad kan vi lära oss av SEND-krisen i England?
När man följer utvecklingen i Storbritannien och särskilt England på nära håll, vilket jag har möjlighet till som gästforskare, är det svårt att inte dra paralleller till Sverige. England har gjort resan med att lyfta fram kognitionsvetenskap i sina olika styrdokument, vilket jag skrivit om tidigare här. Där genomfördes också på 2010-talet skolreformer som förbättrat resultaten, och England ligger över snittet i PISA-mätningar och andra rankingar. En satsning på förbättrad screening och tidig läsning har varit en viktig insats. I England har den förbättrat läsförmågan på bred front, men gapet mellan elever med och utan behov av stöd har ökat.
Bakom fasaden i det engelska systemet har en annan verklighet växt fram: ett system för stöd till elever i behov av stöd (SEND – Special Educational Needs and Disabilities) som går på knäna. Utvecklingen har varit så pass dramatisk att idag beskrivs situationen i England som en kris: ett fragmenterat system, bristande tillit mellan föräldrar och skola, långa väntetider på utredningar, och en ohållbar ekonomisk press på både skolor och kommuner. Känns det igen?
I materialet från den parlamentariska utredningen om SEND-krisen (1) framgår en tydlig och dramatisk ökning av antalet barn som identifierats med särskilda behov de senaste tio åren:
- Sedan 2016 har antalet barn i England med en formell Education, Health and Care Plan (EHCP) ökat med närmare 60 procent – från omkring 240 000 till över 390 000. Totalt handlar det nu om mer än 1,5 miljoner barn, nästan 17 procent av alla elever, som har ett identifierat behov av särskilt stöd
- Kostnaderna för lokala myndigheter har samtidigt mer än fördubblats sedan 2015, och kommunerna beskriver situationen som ohållbar, med växande budgetunderskott år efter år.
- Mitt i denna utveckling fastnar familjer i väntetider: den lagstadgade tidsgränsen på 20 veckor för en EHCP-bedömning överskrids ofta, ibland med över ett års fördröjning.
Den engelska erfarenheten visar på tre viktiga lärdomar som lyfts i rapporten från det engelska parlamentet:
1. Inkludering utan resurser blir exkludering
Rapporten visar att visionen om en inkluderande skola inte översattes i praktiken, att många elever inte fick det stöd de hade rätt till, och att ökningen av antalet barn med behov gjorde systemet alltmer sårbart. I stället blev stödet ofta ett individuellt tillägg, snarare än en del av skolans vardag, vilket gjorde systemet sårbart när antalet elever i behov ökade.
2. Otydliga definitioner av inkludering urholkar likvärdigheten
En annan viktig slutsats är att bristen på en gemensam och tydlig definition av inkludering ledde till otydliga förväntningar och varierande kvalitet mellan skolor. Det lämnade utrymme för förenklade tolkningar och kortsiktiga lösningar.
3. Bristande samarbete mellan professioner
Systemet vilar på lärare, men bristen på specialister som logopeder och psykologer förvärrade situationen. Många upplevde relationen till myndigheter som konfliktfylld, snarare än ett partnerskap.
En slutsats som kan dras är att Englands skolreformer, som i viss mån också lyfts fram som en förebild för svenska skolreformer, inte kunnat möta elevers behov av stöd, trots goda resultat i PISA-mätningar. Elever i behov av stöd har utgjort en blind fläck i deras reformarbete. Det är en dyrköpt erfarenhet. Det engelska exemplet visar att det går snabbt att reformera sönder ett stödsystem – men tar lång tid att återuppbygga förtroendet.
Med vänlig hälsning, Petri Partanen, fil. dr., leg. psykolog, specialist i pedagogisk psykologi
PS. Tycker du inlägget är intressant, dela det gärna. DS
(1) Rapporten finns här: https://committees.parliament.uk/committee/203/education-committee/news/209313/solving-the-send-crisis-report-calls-for-culture-shift-and-funding-to-make-mainstream-education-genuinely-inclusive/
Inga kommentarer