När ljuset återkommer – om riktning i förskola och skola
Vintern håller sitt grepp över Sverige och sportloven rör sig som en långsam våg från söder till norr. I Jämtland avlöses den av den femte årstiden – när solen värmer mot en snötäckt mark.
En gästprofessor från Kalifornien som var här i mars för ett antal år sedan tittade ut genom fönstret vid lunchtid och frågade förundrat:
“What is it about all the Swedes standing outside, against the walls, with their heads turned towards the sun?”
Det ligger något i den bilden. Att stanna upp. Att rikta sig mot ljuset. Att hämta energi.
I skolans och förskolans värld är tempot ofta högt. Reformförslag, resursdiskussioner, ökade förväntningar, nya begrepp. Mitt i detta behöver vi ibland göra just det där: stanna upp och pröva våra tankemodeller. Vad är det egentligen vi bygger vår praktik på? Vilka begrepp hjälper eller stjälper oss i förståelsen av barns och elevers lärande? En del begrepp kan leda oss rakt ner i ”gropen”. Och vilka begrepp ska egentligen vägleda oss?
I vår genomför jag och kollegor några utbildningar som på olika sätt knyter an till de frågorna.
Tillsammans med min kollega Niklas Fröst håller jag certifieringskurser i PASS och CAS2 för psykologer, specialpedagoger, speciallärare och logopeder, i slutet av mars. PASS är en kognitiv modell som hjälper oss att nyansera förståelsen av elevers lärande – bortom förenklade resonemang om ”svagt arbetsminne” eller generella svårigheter. Modellen har ett starkt internationellt forskningsstöd och är i svensk kontext den enda kognitiva modellen som nu valideras i relation till elevers kunskapsutveckling i matematik och svenska i åk 3, 6 och 9 samt betyg i åk 6 och 9.
Det intressanta är inte modellen i sig, utan hur resultaten används för att påverka undervisning och stödinsatser. Annars riskerar även kartläggningar att reduceras till dokumentation:
Den bästa kartläggningen är den som inte behövdes – där vi redan i klassrummet förstod vilka faktorer som påverkar elevens lärande.
Den näst bästa är den som faktiskt säger något om vad som verkar främjande eller hindrande, helst i ett tidigt skede.
Den sämsta är den som blir en hyllvärmare i arkivskåpet. En del elever lämnar grundskolan med en diger bunt av dokumentation.
I mitten av maj ges ett extrainsatt tillfälle kring ”Att utveckla barnhälsoarbetet i förskolan”. Begreppet barnhälsa används allt oftare i förskolan, men jag möter många verksamheter där innebörden är oklar. Vad skiljer barnhälsa i förskolan från ett vårduppdrag? Hur relaterar det till läroplanens uppdrag? Och hur organiserar vi arbetet så att det inte fastnar i enskilda ärenden utan stärker det främjande och förebyggande arbetet i vardagen?
Mål, roller, rutiner och mötesformer låter kanske administrativt. Men utan dem blir det svårt att arbeta systematiskt med likvärdighet. Och med analys och samtalsmetodik kan vi ta oss ur ”gropen”.
Slutligen håller jag åter i den årligt återkommande utbildningen ”Att utveckla det främjande och förebyggande elevhälsoarbetet”. Många huvudmän och skolor står inför liknande dilemman: Hur går vi från reaktiv hantering av ärenden till ett mer strategiskt arbete? Hur skapar vi en röd tråd från huvudmannanivå till klassrummet? Hur undviker vi att elevhälsa blir något som sker enbart vid sidan av undervisningen, istället för i samspel med den? Vad innebär eventuella reformer kring elevers rätt till stöd för hur vi organiserar arbetet? Hur kan vi utforma en hållbar tredelad stödmodell?
Det spelar roll hur vi organiserar oss – och vilket språk och vilka begrepp vi väljer att tänka med.
Med vänlig hälsning, Petri Partanen
Inga kommentarer