När medvetandet bannlystes från kognitionsforskningen – lärdomar för en skola på vetenskaplig grund

När medvetandet bannlystes från kognitionsforskningen – lärdomar för en skola på vetenskaplig grund

På 1960-talet, i inledningen av den kognitiva revolutionen, formulerade arbetsminnesforskaren George Miller orden: “We should ban the word ‘consciousness’ for a decade or two”. Under flera decennier var själva begreppet medvetande något man medvetet (!) undvek inom delar av psykologin och den framväxande kognitionsvetenskapen.

Behaviorismen hade redan sen början av 1900-talet avfärdat introspektionen som opålitlig, och även när forskningen började återupptäcka inre mentala processer – arbetsminne, språk, perception – så betraktades consciousness fortfarande som ett alltför undflyende begrepp (1). Resultatet blev att forskningen under lång tid nästan helt saknade verktyg för att studera och förhålla sig till subjektiv erfarenhet, introspektion inklusive det vi idag kallar metakognition. Den subjektiva erfarenheten betraktades som ”oönskat brus” och ”förpassades” till fenomenologin och kvalitativ forskning.

Återupprättandet av den subjektiva upplevelsens roll

I sin fascinerande bok ”Consciousness and the Brain” (2) argumenterar Stanislas Dehaene, professor i kognitiv psykologi och hjärnforskare för att människors egna beskrivningar av vad de upplever måste betraktas som data. Inte som slutsatser i sig, men som råmaterial för att förstå hur medvetande, uppmärksamhet och tänkande fungerar. På ett sätt inte alls kontroversiellt idag, men fortfarande dras vi med kognitiva modeller som saknar medvetandet som begrepp. Motivationsforskningen lever ibland ett parallellt liv. Och vi som är verksamma i förskola och skola – oavsett om man är lärare eller elevhälsopersonal behöver förhålla oss till barn och elevers subjektiva erfarenheter och medvetande hela tiden.

I sin uppföljare ”How we learn” (3), som jag skrivit om tidigare här lyfter Dehaene fram att elevers subjektiva erfarenheter och de beslut de tar och slutsatser som de drar utifrån dessa spelar en central roll: elever måste kunna reflektera över sitt eget lärande, veta när de kan lita på sina strategier – och när de riskerar att luras av att något känns meningsfullt men i själva verket inte är effektivt. De måste få stöd att utveckla strategier som är hjälpsamma. Från nittiotalet och framåt utvecklas så forskningsområdet metakognition. Och de senaste årtiondena tar begreppet också sin plats i den kognitiva forskningen liksom inom den kliniska psykologin där medveten närvaro, mindfulness och metakognitiv terapi utgör den tredje vågen av psykoterapiformer.

Subjektiv erfarenhet och fenomenologin

Fenomenologisk och kvalitativ forskning har länge fångat elevers upplevelse av delaktighet, inflytande och meningsfullhet i lärandet – begrepp som jag menar är viktiga för att förstå elevers lärande. Dessa perspektiv är viktiga – de visar hur skolan och lärandet kan upplevas inifrån. Men de kan inte ensamma ligga till grund för undervisningens utformning. I forskningen krävs triangulering: subjektiva upplevelser behöver sättas i relation till kognitiva och beteendemässiga data för att bli tillämpbara i pedagogiken. Därför är mixmetoder där man både använder kvantitativa och kvalitativa metoder önskvärda och fortfarande ovanliga.

Metakognitiv forskning visar dessutom på ett tydligt glapp mellan elevers metakognitiva medvetenhet om sitt lärande och deras faktiska lärande. Elever är inte alltid bra på att bedöma vad de kan, eller vilka strategier som är gynnsamma för dem. De kan välja strategier som känns meningsfulla eller som skapar känslan av ”flyt” – men som inte ger långsiktiga kunskaper. Forskare som Robert och Elizabeth Bjork har beskrivit detta som skillnaden mellan performance (prestation här och nu) och learning (bestående lärande), något jag har skrivit om tidigare här.

Samtidigt kan vi kritisera ensidigt mekanistiska modeller inom kognitionsvetenskapen för att underskatta den subjektiva erfarenheten. Klassiska modeller som beskriver informationsflöden mellan arbetsminne och långtidsminne riskerar att bli reduktionistiska. Vi vet idag att motivation, meningsfullhet och känslor spelar stor roll för hur kunskap konsolideras.

Det är också här Stanislas Dehaenes arbete blir så viktigt. I ”Consciousness and the Brain” visar han hur forskningen inom detta område återupprättar den subjektiva erfarenhetens roll. I uppföljaren ”How We Learn” framhäver Dehaene metakognition och aktivt engagemang som två centrala pelare för lärande. Tillsammans sammanfattar han utvecklingen över tid: från en tid då medvetandet var bannlyst ur forskningen, till en tid då just medvetande, metakognition och motivation återigen tar plats i vår förståelse av processerna i undervisning och lärande.

Samtidigt är frågan om medvetandet givetvis inte ett nytt fenomen. Men i modern tid kan vi se att t ex neuropsykologen Alexander Luria, som genomförde ett stort antal fallstudier på individer med olika kliniska tillstånd, tillsammans med kollegan Vygotskij kom att formulera tidiga modeller för exekutiva funktioner och frontallobens roll i medvetandet inom neuropsykologin. En i svensk kontext okänd sida av Lurias och Vygotskijs forskning, där hjärnan och kognitiva processer i högsta grad var närvarande. De beskrev det paradoxala i vår förmåga att vara medvetna om att vi är medvetna:

”Conscious awareness is an act of consciousness whose object is the activity of consciousness itself.”

Lärdomar för en skola på vetenskaplig grund

Millers ord om att bannlysa consciousness visar hur en hel dimension av forskningen fördröjdes – och kanske vann man andra insikter om kognition på grund av detta. Men, sedan 2000-talet har fältet dock utvecklats snabbt. Dehaene och metakognitionsforskningen pekar idag på att subjektiv erfarenhet och självreflektion är centrala för lärande. För svensk skola innebär det att undervisning på vetenskaplig grund måste omfatta både hjärnans processer och elevens upplevelse (och givetvis en massa andra saker). Och frågor om elevers delaktighet, inflytande och engagemang utgör viktiga fasetter av elevernas upplevelser av lärande.

Med vänlig hälsning, Petri Partanen, fil.dr., leg. psykolog, specialist i pedagogisk psykologi

(1) Seth, A. K. (2018). Consciousness: The last 50 years (and the next). Brain and neuroscience advances, 2, 2398212818816019.

(2) Dehaene, S. (2014). Consciousness and the brain: Deciphering how the brain codes our thoughts. Penguin.

(3) Dehaene, S. (2020). How we learn: The new science of education and the brain. Penguin UK.