Håller ni på att organisera särskilda undervisningsgrupper och resursskolor?

Håller ni på att organisera särskilda undervisningsgrupper och resursskolor? Är frågan om särskilda undervisningsgrupper en ”het potatis” hos er? Det finns två ytterligheter i uppfattningarna om särskilda undervisningsgrupper som jag mött i skolan genom åren. Den ena att särskilda undervisningsgrupper är skadliga för elever. Det andra att det är i många delar lösningen på skolans problem vad gäller elever i behov av stöd. Ingen av dessa hållningar har stöd i forskning. Men behovet av fler resursskolor och särskilda undervisningsgrupper har lyfts fram i skolpolitiken de senaste åren. Jag har tidigare skrivit om kommunen som lade ner alla sina särskilda undervisningsgrupper i ett av de mest lästa blogginläggen genom åren här.

I december har jag varit verksam i skolans värld i trettio år. Och diskussionen om olika typer av mindre grupper och specialundervisning har böljat fram och tillbaka och åt olika håll. Själv har jag stöttat flera skolhuvudmän och skolor i deras arbete med att organisera särskilda undervisningsgrupper. Och det är en fråga som kan underskattas vad avser behovet av både tydliga mål, genomtänkta rutiner och arbetssätt. Gör man inte det sväller ”stöd-pyramiden”.

En del skolhuvudmän har blivit överraskade av dynamiken som uppstår när man ska organisera särskilda undervisningsgrupper. En särskild undervisningsgrupp eller resursskola har djupgående effekter i skolan som system, vilket ställer särskilda krav på både rektors ledarskap, elevhälsoteamets arbete, lärarkollegiet – ja, all skolpersonal. Och det ställer skolhuvudmännen, förvaltningsledningar och rektorer som kollegium på prov. På en utbildningsdag 20 januari kommer jag att prata mer om denna dynamik och faktorer som är viktiga att hålla reda på när man hur organiserar elevhälsoinsatser till elever.

Är det platsen, gruppen eller undervisningen det handlar om?

Egentligen borde vi hellre prata om specialundervisning än om särskilda undervisningsgrupper. I det svenska skolsystemet har specialundervisning varit en ”het potatis” utifrån placeringsdefinitionen. Den utgår från platsen eller gruppen där undervisningen är tänkt att ges. Det är intressant att hos oss i Sverige pratar vi oftare om grupper av olika slag. Vi fäster vikt vid vad som händer identitetsmässigt när elever flyttas och placeras i olika typer av grupper. Ofta har stämplingsteorier dominerat i förklaringsmodellerna. Elever känner sig utpekade. Men vad säger forskning om elever i specialundervisning, egentligen?

Begreppet specialundervisning är bredare internationellt, och hos oss kan det sägas utgöras av till exempel tillfälligt stöd i mindre grupp, i anslutning till ordinarie undervisning, vilket egentligen är en form av tillfälligt intensifierad insats (extra anpassning), samt stöd i särskild undervisningsgrupp (särskilt stöd). Skolinspektionens tematiska kvalitetsgranskning av undervisningen i särskilda undervisningsgrupper som kom tidigare i år visar att det finns ett stort behov av att utveckla undervisningen i dessa verksamheter. Jag som läst många skolhuvudmäns och skolors kvalitetsrapporter och verksamhetsplaner genom åren noterar att dessa frågor berörs mer sällan. Frågor om kvalitet trängs ofta undan av frågor om kvantitet och procenttal på måluppfyllelse.

Specialundervisning i teori och i praktik

Ifjol deltog jag i ett forskarseminarium om specialundervisning arrangerat av Oslo universitet. En utmaning är att specialundervisning i praktiken kan betyda många olika saker och kan genomföras på många olika sätt, med varierande kvalitet och med skiftande förutsättningar, med både tillfälliga besök i en mindre grupp eller mer varaktiga placeringar. Eller till och med i anslutning till ordinarie klassrum i ett tvålärarsystem.

Tidigare studier har visat på att elever som får specialundervisning har såväl mindre trivsel, ökad social isolering och har fler beteendeproblem. Det har ibland använts som ett argument mot specialundervisning och för inkludering utifrån en fysisk placeringsdefinition av inkludering. Ett problem med forskning inom området är dock att det är svårt att påvisa om det är specialundervisningen i sig som åstadkommer dessa oönskade effekter hos elever i behov av stöd.

”…det kan mycket väl vara så att de elever som hamnar i specialundervisning redan mår sämre innan, och att det inte är specialundervisningen som orsakar det.”

Specialundervisning kan bestå av många olika typer av insatser i praktiken vilket ofta försvårar generaliserbara slutsatser. Men framför allt är en utmaning urvalet av elever som studeras. Man måste jämföra elever i behov av stöd som får specialundervisning med jämförbara elever i behov av stöd som inte får specialundervisning. Detta har i princip inga studier gjort, tills nyligen. Man måste också följa eleverna över tid för att uttala sig om möjliga effekter av just specialundervisningen. Forskarna flaggar för att det mycket väl kan vara så att de elever som hamnar i specialundervisning redan mår sämre innan, och att det inte är specialundervisningen som orsakar det. Och nya studier pekar på att det mycket väl kan vara så. Mer om dessa studier i följande inlägg.

Fortsättning följer!

Med vänlig hälsning, Petri Partanen

Fil. dr, leg. psykolog och specialist i pedagogisk psykologi

PS. Tycker du inlägget är intressant? Dela det gärna med knapparna nedan. DS