Rapport från Nordiska Skolledarkongressen
Jag lämnar Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg med en lätt overklig men varm känsla efter samvaro med 1500 deltagare på konferens. Det var ett tag sen sist…
Skolministern inledningstalade första morgonen samtidigt som vi nåddes av de tragiska nyheterna från Malmö. OECDs utbildningschef Andreas Schleicher m.fl. panelgrillades om utbildningens globala och nationella utveckling. Sen fick jag hålla låda en stund för intresserade om de informella underliggande mellanmänskliga processerna i elevhälsoarbetet, som sällan uppmärksammas när vi fokuserar på formella processer, strukturer, rutiner och dokumentation.
Jag noterade att OECDs utbildningschef Schleicher pratade om elevers socioemotionella kompetens som ett viktigt utvecklingsområde, för att utvidga fokus från skolprestationer och kunskapsmätningar. Här har vi ett område där jag menar att vi i Sverige faktiskt har kommit en bit på vägen: relationskompetensen och förståelsen av behovet av trygghet och tillit i skolan. Socioemotionella frågor behöver förstås som en integrerad del av skolans uppdrag, inte som något som man ägnar sig åt vid vissa tillfällen. I REFLECT-projektet inom EU där jag är projektledare sätter vi fingret just på detta – hur kan vi stötta elevernas socioemotionella utveckling under skoltiden integrerat i anslutning till undervisningen, istället för något som bara ska tränas vid vissa tillfällen.
Tillitsbaserat ledarskap var också en av de röda trådarna under kongressen. En fråga som kräver vidare fördjupning är hur vi förstår tillit som fenomen och som en önskad effekt istället för ett mål. Ibland blir tillit ett självändamål, som om man kan mana fram tilliten i organisationen om vi säger ordet tillräckligt många gånger övertygande. Men tillit är något som växer fram just utifrån hur vi hanterar underliggande mellanmänskliga processer och gruppdynamik i våra organisationer – hur vi styr, leder och hanterar relationer, arbetsuppgifter, uppförs- och nedförsbackar, t ex i elevhälsoarbetet men också i skolutveckling.
Slutligen ett stort tack till Viktoria Struxsjö och Anna Karlefjärd som modererade kongressen storartat med kunnighet och humor. En dynamisk duo är född!
Kommentarer: 2
Lite vid sidan av. Läste på nytt ”ADULTS AS LEARNERS. Increasing Participation and Facilitating Learning” (utrangerad från Uppsala Universitetsbibliotek,-99). I Preface (xxiii) fäster jag mig isht vid två (av tre) definitioner för lifelong learning:”One is that the entire formal education system, from elementary school through graduate school, should be restructed to develop lifelong learners” och ”The definition stresses the importance of helping people become self-directed learners, the active agents of their own education”.
– Anser du som betydelsefull föreläsare att den förvandlingen är möjlig i dag? Vad tänker skolledare du föreläste för, tro?
Hej, tack för inspelet! Jag tänker att begreppet ”lifelong learning” förpliktigar och vi kan tolka det lite olika! Dels så håller jag med om målsättningen att vi behöver hjälpa eleverna att utveckla självreglering (self-directed learners). Men, en av utmaningarna med ”lifelong learning” är att det är på ett plan ett långsiktigt och abstrakt utvecklingsmål som kan bli till intet förpliktigande. När elever som vuxna ställer sig frågan: vad lärde jag mig från skolan, vad hade jag användning för i livet, vad minns jag från skolan som är meningsfullt, vilka färdigheter kom jag att utveckla och hur hjälpte de mig till en plats i samhället – då börjar vi få ett svar på frågan. Vad det innebär för de konkreta aktiviteterna och vad vi ska fokusera på i undervisningen i skolans vardag är inte lika självklart.