Almedalen, förskolan, läskrisen och skolreformerna

Så är jag på väg hem efter Almedalen där jag deltog i två paneldebatter om arbetet med barns språkutveckling i förskolan och skolan, samt om bedömning i förskolan, fint arrangerade av Unikum, med Lise-Lotte Hjalmar och Jonas Ryberg som modererade initierat.

Variationen, progressionen och dosen

En framgångsfaktor i förskolan är en fördjupad förståelse för barns språk- och kognitiva utveckling så som den visar sig i vardagen. Vi behöver förstå ”variationen” i barns utveckling, ”progressionen” dvs följa utvecklingen i lärandet över tid, och ”dosen” – varför en del barn kan ha lägre grad av delaktighet i förskolans undervisning och få mindre stöd och stimulans i förskolan, trots att de kanske egentligen behöver mer. Dessa frågor bör bedömning i förskolan handla om, med huvudsyftet att utveckla verksamheten, undervisningen och lärmiljöerna. Det handlar också om hur vi kan främja barns tidiga kunskapsutveckling inom läs-, skriv-, språk- och matematikutveckling, i övergången mellan förskola och skola. Dessa teman berör jag också i min nya bok ”Att utveckla barns förmågor i förskolan”.

”Phonics”, läskrisen och ”läskriget”

Jag fick också tillfälle att lyssna på några andra paneler. Dels ett arrangerat av Svenskt Näringsliv där tidigare brittiska skolministern Nick Gibb presenterade deras åtgärder för att höja engelska skolresultaten, inte minst i läsning. I princip stavades lösningen ”phonics”.

”Läskriget” är en av de där återkommande uppblossande striderna. Redan på nittiotalet när jag började i Östersunds kommun diskuterades dessa frågor, kanske ännu mer hetlevrat då. Striden stod mellan helordsläsningen och den analytiska skolan (lite förenklat: phonics). En del vill utropa segrare (och därmed förlorare), men jag föredrar att säga att vi redan då lärde oss att förstå vikten av ”phonics” och de underliggande kognitiva processer i den analytisk-syntetiska processen. Den som är intresserad av vad som händer i hjärnan vid läsning kan läsa om PASS-forskningen kring läs- och skrivutveckling, här. En intressant rapport som jag kan rekommendera på temat läskrisen och också frågor om bedömning är ”Så löser vi läskrisen på lågstadiet” av Linda Fälth och Anna Eva Hallin.

Sexåringar i läskarantän?

Mina kollegor på den centrala elevvården skrev på 90-talet en debattartikel i SvD om att sexåringarna sattes alltför ofta i ”läskarantän”, dvs att man undvek frågor om hur man kunde stimulera den begynnande läsutvecklingen, för att man tänkte att de inte var ”mogna”. I Östersund hade vi Fonoleken som kartläggningsmaterial för alla sexåringar, av betydligt bättre kvalitet än många andra bedömningsstöd på den tiden (och kanske även idag).

Vi hade också kommunprov för att tidigt kartlägga kunskapsutvecklingen hos eleverna, långt innan nationella prov och läroplaner av dagens snitt. Jag fick som nykläckt skolpsykolog i uppdrag att redovisa resultaten för rektorsgruppen i Östersund. En del rektorer var mycket upprörda över kommunproven. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess och reformer, läroplaner och betygssystem har avlöst varandra. Idag är kunskapsbegreppet och frågor om bedömning mer välförankrade, välutvecklade, nyanserade och accepterade. Men det finns andra risker idag i vårt skolsystem. För just risker saknade jag som frågeställning på de skolseminarier jag lyssnade på. Undantaget var Unikums paneldebatter där vi fick frågor om risker med kartläggning och bedömning i förskolan.

”Om svensk skola är så dålig, varför går det så bra för elever med svensk bakgrund?”

Det uppstod också fascinerande kontraster i bilderna av skolan. Nationalekonomen Gabriel Heller Sahlgren deltog i flera av skolseminarierna och lyfte fram sin analys av PISA-resultaten, och visade på att elever med svensk bakgrund återhämtat PISA-raset och ligger i topp inom flera områden kunskapsmässigt, när man bryter ut elever med utländsk bakgrund.

Här är det lätt att få kortslutning i hjärnkontoret, inte minst om vi lyssnar på debatten om svensk skola. Om svensk skola är så dålig, varför går det så bra för elever med svensk bakgrund (och givetvis, hur förklarar vi varför det går så mycket sämre för elever med utländsk bakgrund)? Det är en fråga som tingar fortsatt fördjupning och analys, gärna utan dikotoma förklaringsmodeller.

Men, jag är oroad för att vi opererar just med dikotoma svartvita förklaringsmodeller när det gäller skolan. Sådana skadar skolans utveckling eftersom de biter sig fast och blir sanningar och slagträn och ibland skymtar de också i politiska utspel om skolan. De gräver sig in i vårt tänkande, även ditt och mitt, kanske? Åtminstone tvingas vi förhålla oss till dem. Men vi kan inte använda dem som beslutsunderlag.

Evidensbaserat praktik och iatrogen skada

Jag vill som forskare förespråka ett evidensbaserat förhållningssätt där en hörnpelare är förmågan att tänka nyanserat, väga för- och nackdelar, och ta kloka etiskt grundade beslut, där vi också diskuterar risker med olika metoder, modeller och perspektiv. I fjol lämnade jag min post som ordförande för Sveriges Psykologförbunds vetenskapliga råd efter två mandatperioder. Ett av arbetena som jag är stolt över är vår revidering av policydokumentet för evidensbaserad praktik (EBPP). Den formulerar just detta – att utveckla en evidensbaserad praktik kräver ett nyanserat tankesätt. Annars riskerar vi att skada klienterna – i skolan eleverna – något som i forskning kallas för iatrogen skada.

Iatrogen skada riskerar att uppstå när man ignorerar potentiella negativa effekter på grund av en blind övertygelse om att just ”mitt” arbetssätt är förträffligt för alla, eller att ”evidensen eller forskningen säger” att det är på ett visst entydigt sätt. Det är nästan aldrig entydigt, och definitivt inte för alla. Det som är nödvändigt för några elever är inte alltid bra för alla, och det som är bra för de flesta är inte alltid tillräckligt för några. För den som är intresserad av det evidensbaserade sättet att ta kloka balanserade beslut i praktiken rekommenderar jag EBPP som finns här. Jag har också skrivit om evidensbegreppet i relation till klassrumspraktiken här.

Sju sjösatta skolreformer

Det sista seminariet jag deltog i var Lexplores, också om läskrisen. Där presenterade statssekreteraren David Lindberg från Utbildningsdepartementet sju sjösatta skolreformer för att åtgärda ett antal problem i skolan. Jag hann tyvärr inte lyssna på slutdiskussionen, men en fråga som jag hade velat ställa var om de analyserade inte bara önskde utfall utan även risker med skolreformer, ur ett evidensperspektiv. Det är en viktig fråga för de olika skolkommissioner och forskningssakkunniga som deltar i arbetet med underlag för olika reformer.

De ord som ringde kvar i mina öron efter denna torktumlare av intryck som Almedalen är, kom från ordförande för Sveriges elevråd, Lilian Helgason. Hon sa i Sveriges lärares paneldebatt (fritt citerat) att hon frågat några politiker om varför det var så många reformer på så kort tid, och så bråttom just nu. Politikern svarade: vi måste hinna med detta, om och innan det blir regeringsskifte vid nästa val. På färjan på väg hem från Almedalen funderade jag på om vi har några alternativ för hur vi tar fram reformer för skolans framtid, så att vi inte fastnar i en loop med nya skolreformer och läroplaner så fort det blir regeringsskifte?

Ha en fin sommar!

Petri Partanen, fil.dr., leg. psykolog och specialist i pedagogisk psykologi

PS. Tycker du inlägget är intressant, dela det gärna med knapparna nedan. DS

Foto från Unikums paneldiskussion av Ebba Törneman.