Att samordna, samarbeta och samverka i barn- och elevhälsoarbetet – intryck från SSGB-dagen

Sen 2:a juli 2023 formuleras det tydligare i skollagen att såväl elevhälsan, förskolan och skolan och rektorer behöver samarbeta, samverka och samordna arbetet både internt och externt. I torsdags i förra veckan fick jag äran att avsluta den fina samverkanskonferensen SSGB-dagen i Varberg (Strategisk SamordningsGrupp Barn) där förskola, skola, socialtjänst, polis, BUP, habilitering med flera aktörer presenterade sina verksamheter och perspektiv. Genom åren har jag mött många fina samverkanslösningar och denna typ av samverkanskonferenser är viktiga för att öka förståelsen för de olika perspektiv som behöver samordnas, utan att hamna i fällan där ”alla ska göra allt”, eller fällan ”om ni gör det här så skulle det fungera” det vill säga att en verksamhet måste underordna sig en annan verksamhets tolkningsföreträde och perspektiv.

”När nästan alla tänker att nästan alla har ADHD eller autism”

Markus Andersson från BUP i Halland, psykolog och medicinie doktor presenterade tänkvärd data om det överväldigande stora söktrycket av barn och unga med NPF-frågeställningar under den lagom provocerande titeln ”När nästan alla tänker att nästan alla har ADHD eller autism”. Han betonade vikten av att skolan uppmärksammar och bemöter elever med subkliniska drag, det vill säga elever som inte uppfyller diagnoskriterier men som kan ha sårbarheter inom dessa områden. Detta sammanfaller väl med det vi sett i data från PASS-projektet bland närmare 600 elever i grundskolan och indikerar att inte minst planerings- och självregleringsförmågor är utslagsfaktorer som driver på att elever både behöver extra anpassningar och särskilt stöd i högre grad. En del av lösningen att minska antalet onödiga extra anpassningar finns att finna i dessa frågor.

SBU pekar på socioemotionellt lärande som en viktig främjande och förebyggande insats

Jag avslutade konferensen med att beskriva hur främjande och förebyggande arbete måste fortsätta vara en prioritet för varje verksamhet som inte vill gå under av trycket i det åtgärdande arbetet. Jag presenterade ny forskning som pekar på vikten av att fortsätta bygga ”helaskolan”-perspektiv och tidiga insatser, inom ett område som ibland hamnar i skymundan om vi ensidigt fokuserar på kunskapsresultaten: barn och elevers socioemotionella utveckling. Nyligen släppte SBU (Statens Beredning för Medicinska och Social Utvärdering) en kunskapsöversikt där de pekade ut program kring socioemotionellt lärande (SEL-program) som en viktig främjande och förebyggande insats i förskola och skola. Rapporten konstaterar att ”SEL-programmen har det mest omfattande vetenskapliga underlaget” av samtliga universella främjande program och att det finns ”god evidens för att SEL-program som grupp har goda effekter på flera utfall, bland annat SEL-färdigheter och skolresultat, på både kort och lång sikt”. Rapporten borde åstadkomma en mindre skälvning i förskola och skola, men har flugit under radarn. Jag kommer att granska rapporten och återkomma till den i ett blogginlägg längre fram.

SEL-programmen har det mest omfattande vetenskapliga underlaget” av samtliga universella främjande program och att det finns ”god evidens för att SEL-program som grupp har goda effekter på flera utfall, bland annat SEL-färdigheter och skolresultat, på både kort och lång sikt”.

SBU, 2024

Innan polisen blir inkopplad

Vad rapporten aktualiserar är att vi måste förstå sambanden mellan kunskapsutvecklingen och elevernas sociemotionella utveckling i ett tidigt skede då dessa påverkar skolklimat, förekomsten av normbrytande beteenden, mobbing och för en grupp av elever också en fortsatt karriär in i kriminalitet. En av många behållningar på konferensen var att få samtala med polisens representant som också pekade på vikten av vad som sker innan polisen blir inkopplad. Jag minns arbetet med närpoliser på 90-talet, och också det skolsociala arbetet med skolkuratorer som samordnade arbetet med socialtjänsten. Idag kanske vi har tappat något av detta arbete och återupptäcker det genom de många projekt kring skolsociala team som nu initieras. Det bästa skolsociala teamet är nog det team som är stadigt ihopkopplat och invävt med skolornas elevhälsoteam.

Jag fick avslutningsvis frågan om hur jag såg på utredningsdirektiven till förbättrad elevhälsa och lyfte att apropå samverkan och effektivitet finns det lite som talar för att yrkesgrupper som tillhör en annan huvudman än förskolan och skolan blir mer tillgängliga och lättare att samordna om de tillhör en annan huvudman som inte kan leda och samordna arbetet ur en förståelse för ett vardagsnära perspektiv. Tvärtom så talar erfarenheten för att det uppstår mer distans och behov av fler samverkansmöten för att reda i det ”dubbelkommando” eller till och med ”trippelkommando” som uppstår då. För varje extra chef och huvudman som läggs till i kalkylen, ökar antalet relationer och därmed tid och möten som behövs för att reda ut frågor om mål, roller, ansvar och arbetssätt. Detta är välkänt i arbetslivs- och organisationsforskning och i forskning kring tvärprofessionella team, och detta kommer jag också att återkomma till i bloggen.

med vänliga hälsningar

Petri Partanen, fil.dr., leg. psykolog, specialist i pedagogisk psykologi

PS. Tycker du inlägget är intressant? Dela det gärna med knapparna nedanför. Och följer du inte min blogg, gör gärna det! DS.