Om PISA, skärmtid, matematik och elevers självreglering som den underliggande faktorn

Del 1:

Så har PISA 2022 om 15-åringarnas läsförståelse, matematik- och naturvetenskapliga kunskaper landat på bordet hos beslutsfattare och media. Krigsrubrikerna om jätteraset i Sverige avlöste varandra, men ganska snabbt åkte prioriteringen i nyheten ner utanför skärmens uppmärksamhetsområde. Kanske en klen tröst att Sverige ändå hamnade ovanför OECD-genomsnittet, och att tappet sen 2018 följer mönstret i andra OECD-länder. Det talar för att många faktorer inte är unika just för det svenska skolsysstemet. Oavsett så är det onekligen bekymrande med inte minst den stora grupp elever med svag läsförståelse. Pandemin utgör sannolikt bara en delförklaring till detta. I två inlägg ska jag föra ett resonemang om hur vi kan förstå dessa resultat utifrån en bortsedd faktor – självreglering. Jag ska också beskriva hur vi kan ta med denna faktor i våra insatser.

Danmark, vad pågår i Danmark?

Kanske var det fler än jag som noterade Danmarks avvikande kurva i diagrammen. Deras tapp är särskilt stort inom läsförståelse och matematik. Dagen därpå noterade jag ett annat diagram som handlade om skärmtid i skolan. Danmark avviker även här: deras elever har absolut mest skärmtid av alla länder. Medan svenska och norska elever har kring 3 timmar per dag i skolan, så har Danmark närmare fyra timmar (se figuren nedan från PISA 2022). Vi ska var försiktiga med att dra slutsatser utifrån denna typ av mönster, men frågan om hur digitala verktyg ska användas i förskola och skola är angelägen att följa. Jag har tidigare skrivit om hur digitala verktyg verkar påverka barns självreglering tidigt redan i förskolan. Om hur barn tystnar i den digital bubblan kan du läsa här.

En hypotes är att skärmtid tar tid från kognitiv utveckling som sker integrerat med motorisk utveckling i förskoleåldern, vilket jag skrivit om här. Det utesluter inte att digitala verktyg också kan stödja utvecklingen av vissa kognitiva förmågor. Men det gäller att förstå vad som är prioriterat ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv. Med enklare ord: barn behöver rörelseglädje, regellekar och utomhusaktiviteter som är genomtänkta utifrån ett kognitivt perspektiv som främjar deras tankeförmågor. Och de behöver fri lek utan skärmar. Det utesluter inte en viss dos digital kompetens i förskolan. Men i barns utveckling byts tid för det ena ut mot tid för det andra, och det har effekter på deras utveckling. Tid är som bekant en bristvara brukar vi säga. Och det spelar roll vad vi till slut lagt tid på. Men det finns olika sätt att se på tid.

Mer tid för undervisning i matematik som lösning?

Tiden för matematik i skolan ökar. Det är en lovvärd ambition som tyvärr riskerar att slå helt fel. Istället borde vi ställa oss frågan hur vi hjälper elever att använda den tid de redan får i matematikundervisningen, och vilka undervisningssätt i matematiken som ökar tiden då elever lär sig. Fler timmar matematik innebär i många fall ännu mer tid av ouppmärksamhet för en stor grupp av elever som har sårbarheter i sin självregleringsförmåga. Behöver eleverna få hjälp att använda den befintliga tiden för matematik eller behöver de mer tid avsatt för matematik? För att parafrasera det på engelska: ”More time on tasks or more time for tasks?”

”More time on tasks or more time for tasks?”

Ökad tid i undervisning innebär också minskad tid för planering för lärare. Genom ökad undervisningstid minskar tiden för planering och återhämtning och lärare är en av de yrkesgrupper som redan har störst arbetsrelaterad ohälsa. För en stor grupp elever så innebär mer tid i matematiken dessutom mer tid av ouppmärksamhet i matematiken, med alla de följder som det kan innebära för undervisningen. En gemensam nämnare för elevers ökade behov av extra anpassningar och särskilt stöd är helt enkelt elevers förmåga till planering och uppmärksamhet, dvs självregleringsförmågor. Om forskning kring elevers uppmärksamhetsförmåga har jag skrivit tidigare här.

I del 2 av detta blogginlägg kommer jag att peka på hur skolans utmaningar med lärandet inom både läs- och matematikutveckling är starkt knutet till hur vi kan stötta elevers självregleringsförmåga och studiestrategier, dvs deras förmåga att planera, vara uppmärksamma och slutföra uppgifter och aktiviteter. Häng med!

Petri Partanen, fil. dr., leg. psykolog och specialist i pedagogisk psykologi

PS. Dela gärna inlägget om du tycker det är intressant! DS.