Om konsten att skala ner en lök – om kvalitetsarbete och elevhälsoarbete

Jag lämnar en verksamhet någonstans i Sverige efter att ha arbetat i två dagar med förvaltningsledning, rektorer, sakkunniga, elevhälsopersonal, arbetslagsledare m.fl. för att utveckla det främjande, förebyggande och åtgärdande elevhälsoarbetet. Vi tog avstamp i det faktum att inget i detta arbete är möjligt utan att vi gör såväl elever som skolpersonal i vardagen delaktiga i ett ”helaskolan”-perspektiv.

Det handlar inte om ytterligare en plan…

Det handlar inte om att skriva ytterligare en plan som om något år vilar på ”plan-kyrkogården” i sällskap med många andra planer. Det finns gott om planer i skolans värld, saliga i åminnelse, sörjda och ihågkomna endast av en projektgrupp som brann ljust och klart en höst- eller vårtermin, innan planerna föll i glömska. Det handlar heller inte om att implementera färdigstöpta insatser ”top-down”, från ledning via elevhälsoteam till arbetslag, eller för den delen panikartade beställningar från arbetslag till elevhälsoteam. Det handlar heller inte om att införa generella insatser i klassrummen utan en förståelse för vilket stöd och stimulans just de specifika elever som finns i det klassrummet behöver, utifrån deras ”ryggsäckar”, på vetenskaplig grund. Det handlar aldrig om ”quickfix” eller trollspön.

”Det handlar inte om att skriva ytterligare en plan som om något år vilar på ”plan-kyrkogården” i sällskap med många andra planer”

Att våga vara ”brutalt” ärlig?

Vad handlar det om, då? Det handlar om det långsamma, noggranna, uthålliga och metodiska arbetet för att bygga hållbara verksamheter. Det handlar om att ducka för enkla modeller och metoder, att våga och kunna vara kritisk, helst på ett konstruktivt sätt. Jag gav en av många positiva återkopplingar under dagarna till deltagarna: att de var ”brutalt” ärliga med utmaningar och begränsningar, under en svår tid med mycket ovisshet och osäkerhet rörande förutsättningarna i arbetet.

Att ”skala ner löken” i kvalitetsarbetet…

Vi pratade om hur man arbetar med ”helaskolan”-perspektivet så att det inte bara blir en floskel. Vi pratade också om hur man undviker fällan att mesta tiden av arbetet bara går åt att beskriva saker i kvalitetsarbetet. Historiskt sett har kvalitetsarbete varit en ”parallell” process med mycket betoning på deskriptiva processer (att plocka isär saker i smådelar och skriva redovisningar) och i mindre grad av syntes (att plocka ihop och planera och genomföra insatser). På nittiotalet när de första kvalitetssystemen rullades ut på bred front i offentlig sektor utbildade jag mig i bl.a. SIQ och balanserat styrkort (Balanced Scorecard). På den tiden var det uppenbart att tiden som lades ned för beskrivning och dokumentation av olika typer av processer inte stod i proportion till utfallet.

Det bästa kvalitetsarbetet är ett arbete som är ”osynligt” i vardagen – som inte uppfattas som ”något annat”, utöver insatser som syftar till elevernas optimala hälsa, lärande och utveckling. Det gäller att skala ner löken tills kärnan i det som bidrar till elevernas hälsa, lärande och utveckling återstår, och gärna på en vetenskaplig grund.

”Det gäller att skala ner löken tills kärnan i det som bidrar till elevernas hälsa, lärande och utveckling återstår”

Vi pratade också om mål, roller, rutiner och arbets- och mötesformer i arbetet – hur man bygger en hållbar organisation med ”ledstänger” som står pall när det ”svajar” i vardagen. Vi gick också igenom vad skollagens omformuleringar kring elevhälsans inriktning kan innebära. Inte minst att elevhälsan vara delaktig i SKA-arbetet på skolan, och att det ska finnas ett ”nära samarbete” i elevhälsoarbetet. Skolorna fick arbeta med en ”action plan” för sitt fortsatta arbete.

Vad är främjande och förebyggande insatser, egentligen?

En återkommande fråga som jag får är vad vi menar med främjande och förebyggande insatser, och vilka insatser som kan vara exempel på det. Jag fick den frågan också några veckor tidigare i samband med att jag föreläste för SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, i deras utbildningssatsning kring verksamma stödinsatser och strukturer i elevhälsoarbetet. Då sa jag: Tidiga matematik- och läs- och skrivutvecklande insatser, inte minst i överlappningen mellan förskola och skola. Jag skulle vilja lägga till att frågan kompliceras av att elevers förutsättningar försvårar deras kunskapsutveckling, inte minst på grund av socioekonomiska skillnader i uppväxtvillkor. Frågan kompliceras också av att skolhuvudmännen behöver säkerställa förutsättningarna för insatser på alla tre nivåerna: främjande, förebyggande och åtgärdande insatser. Där har vi alltför mycket ställt insatserna på dessa tre nivåer mot varandra.

Vad vi behöver arbeta med har vi egentligen vetat länge. Men hur vi ska arbeta är mer komplext, och varje tid kräver sin analys. Här griper vi alltför ofta efter faktorer utan djupare analys: mindset, grit, arbetsminnesträning, avkodningsträning, bildstöd, osv. Listan kan göras lång, och insatserna behöver inte vara fel i sig (eller så kan de vara det också). En av utmaningarna här är att vi fortfarande alltför ofta saknar en fördjupad förståelse för vad som kan vara hindrande och främjande faktorer (risk- och friskfaktorer) som elever har i sina ryggsäckar, som leder till en bristande utveckling inom dessa områden, och i förlängningen en undervisning och stödinsatser som inte ger önskat resultat.

Ha en fortsatt fin höst!

Med vänlig hälsning, Petri Partanen

PS. Tycker du inlägget är intressant, dela det gärna. DS.