Hur organiserar man särskilda undervisningsgrupper och resursskolor på bästa sätt?
Jag har under senaste tiden mött flera skolhuvudmän som är i processen att genomlysa frågan om särskilda undervisningsgrupper och om de ska skapa resursskolor. Det är en finkänslig fråga. En del verksamheter sätter sin förhoppning till att frågan om hur man ska stötta elever med särskilt stora behov därmed ska vara besvarad i högre grad än tidigare. Men min erfarenhet är att det uppstår en dynamik i verksamheten som skolhuvudmän inte alltid är förberedda på. Jag har tidigare skrivit om frågor som berör särskilda undervisningsgrupper och resursskolor här. Möjligheten att inrätta resursskola införs 1 juli 2023. Men, hur organiserar man särskilda undervisningsgrupper och resursskolor på bästa sätt?
En del skolhuvudmän har såväl lokala som centrala särskilda undervisningsgrupper och i vissa fall i många avseenden i praktiken en resursskola. Genom skapandet av och möjligheten att söka till en resursskola så tydliggörs att eleven får en tillhörighet i resursskolan. I processen behöver man involvera såväl personal, rektorer och elevhälsopersonal på de skolor där eleven gått, liksom mottagande personal som ska arbeta med eleven. Frågorna berör också eleven själv, dennes delaktighet och känsla av sammanhang i processen – och vårdnadshavares förväntningar. Det kan bli bra, men mycket kan också gå fel och bli kostsamt både för verksamheterna och eleverna, visar erfarenheten.
”…frågan om frivillighet är långt mer komplex än ett godkännande i form av en signatur på en ansökan”
I förändringarna i skollagen kring resursskolor betonas att placeringen är frivillig och att elevens vårdnadshavare gör ansökan, eller att rektor gör den med vårdnadshavares medgivande. Det bidrar till dynamiken och frågan om frivillighet är långt mer komplex än ett godkännande i form av en signatur på en ansökan. Ibland framkommer det i efterhand att en del elever upplever placering som ett straff. Andra elever ”blommar ut” och trivs i det mindre sammanhanget. Kanske finns det förhoppningar om att det blir en ny start – som en bok med blanka sidor där berättelsen kan få börja på nytt.
Spänningsfält mellan ordinarie skola, särskild undervisningsgrupp och resursskola
Jag har tillsammans med kollegor genom åren genomfört genomlysningar och stöd i frågor som rör organisering av både lokala och centrala särskilda undervisningsgrupper. När man skapar en särskild undervisningsgrupp, t ex centralt i en kommun, så uppstår en speciell dynamik. Ärendegångar och rutiner för kartläggning, utredning och beslut om särskilt stöd behöver formaliseras – och dessa behöver bäras av alla i en organisation, inte bara handläggare och tjänstemän utan av rektorer, förvaltningsledning och elevhälsa som är involverade i olika faser. Min erfarenhet är att när organisationen inte är ”synkad” så kan processen kantra, och det uppstår spänningsfält som kan påverka framgången i arbetet, och ytterst kan elevens lärande och utveckling bli lidande. Elever som placeras på fel sätt kan få fel stöd och effekterna av stödet kan utebli. Skolverket betonar att beslut om placering är en del, utredning av elevens behov av särskilt stöd en annan del av processen (1).
”Det finns mycket att lära för det främjande och förebyggande arbetet av det som framkommer i arbetet i särskilda undervisningsgrupper. Tyvärr sker den analysen alltför sällan.”
Jag har genom åren handlett personal i särskilda undervisningsgrupper som delat med sig om de utmaningar som deras elever mött under sin tidigare skolgång, och hur det påverkat deras arbete med eleverna. De möter elever som är kantstötta av skolan, och som det kan ta tid att nå – och dessa berättelser gör mig sorgsen. De möter också elever som trivs bra i det mindre sammanhanget och som får stöd för att fokusera på det mest centrala – lärandet. En del av dessa elever har haft omfattande skolfrånvaro. Personalen i särskilda undervisningsgrupper får unika kunskaper om elevernas behov, men också om vad skolan behöver göra för att dessa elever på sikt ska kunna inkluderas. Det finns mycket att lära för det främjande och förebyggande arbetet av det som framkommer i arbetet i särskilda undervisningsgrupper. Tyvärr sker den analysen alltför sällan.
”Placeringspraktiker, specialundervisning och särskilda undervisningsgrupper”
Det är i teorin relativt lätt att bygga ärendegångar och beslutsprocesser när man organiserar en ny verksamhet, och det är givetvis viktigt att lägga tid och ansträngning på att skapa formella rutiner. Men det är lika viktigt att utveckla strategier för att hantera de underliggande processerna när verksamheterna ska ”samsas” om denna typ av resurser – och det är ju elevens behov som ska vara utgångspunkten för insatserna. Det kräver mod, etisk finkänslighet och elevperspektiv. Senaste året har jag föreläst under titeln ”Placeringspraktiker, specialundervisning och särskilda undervisningsgrupper” om mina erfarenheter av denna typ av verksamheter. Det handlar om forskning kring inkludering och vad vi vet om placeringspraktiker – just de underliggande processer som inte alltid syns i de formella rutinerna för beslut om placering och beslut om särskilt stöd, men som påverkar processen både innan, under och efter placering i t ex en särskild undervisningsgrupp, och kvaliteten på det stöd som ges. Jag har också delat med mig av ny forskning kring specialundervisning och vad som utmärker och inte utmärker de elever som tar del av sådan, och vilka effekter specialundervisning har och inte har. Jag kommer att återkomma i kommande inlägg till denna forskning.
Med vänlig hälsning, Petri Partanen
PS. Tycker du inlägget är intressant? Dela det gärna med knapparna nedan. DS
Inga kommentarer