fbpx
Meny Stäng

Behöver yngre elever utveckla sin resonemangsförmåga?

I diskussionen kring revideringen av grundskolans läroplan LGR11 har en föreställning bitit sig fast: Att ställa krav på att elever ska utveckla sin resonemangsförmåga i olika ämnen innebär ett överkrav för yngre elever. Detta har ställts i motsats till att elever i yngre åldrar behöver lära sig faktakunskaper. Kognitionsforskning har lyfts fram som argument, och även Skolverket har hänvisat till detta i kommunikationen kring revideringen. Slutsatsen om att yngre elever inte ska utveckla sin förmåga att föra resonemang är oinformerad och enligt min mening på sikt skadlig för barns lärande, och stämmer inte med forskningsevidensen kring hur yngre barns resonemangsförmåga utvecklas.

Resonemangsförmåga utvecklas redan i förskoleåldern

Det är väl belagt att barn tidigt, redan i förskoleåldern utvecklar sådana förmågor, och att det är viktigt att främja sådana, särskilt hos barn från socioekonomiskt utsatta uppväxtvillkor, men också t ex hos barn i riskzon för matematiksvårigheter, liksom i den tidiga läs- och skrivutvecklingen (1,2). Forskning kring ”mathematical reasoning” liksom ”analogical reasoning” är omfattande, och den visar att detta är något som kan främjas från tidig ålder redan i förskoleåldern (3), inte som något som ska utvecklas senare, villkorat efter att några bestämda eller obestämda faktakunskaper befästs.

(C) Your Off-the-Beaten-Path Guide to Baltimore

I svensk kontext tolkas resonemangsförmåga ofta som att elever ska presentera och prestera verbala resonemang, snarare än att använda sin resonemangsförmåga till att upptäcka och förstå samband och mönster, dra logiska slutsatser och utveckla förmågan att uttrycka sådan förståelse. Det engelska begreppet ”reasoning” ger oss mer kött på benen för att förstå  resonemangsförmåga som ett tvådelat begrepp. Resonemangsförmåga innebär både att 1) kunna uppfatta och förstå samband och mönster, samt 2) kunna uttrycka sin förståelse av dessa. Internationellt beskrivs denna förmåga med varierande begrepp som “analogical reasoning”, “relational reasoning”, “fluid reasoning” och “simulteaneous processing” (4,5).

En jämförelse mellan svenska, finska och singaporianska läroplanen

Hur är det då med den svenska läroplanen. Innehåller den överdrivet mycket av fokus på resonemangsförmåga i yngre åldrar i jämförelse med andra länders läroplaner? Jag gör en jämförande läsning av den finska och den singaporianska läroplanen i såväl matematik som modersmål. De utvecklingsmässiga skillnaderna framstår som marginella. I den finska läroplanen används ofta uttryck som ”dra slutsatser” och ”uttrycksförmåga” istället för resonemangsförmåga.

En skillnad framstår tydligt. De finska och singaporianska läroplanerna ger tydligare vägledning för principerna för undervisningens utformning, och med tydligare vetenskaplig grund i kognitiva förmågor. På denna punkt framstår den svenska läroplanen som vilsen och förankringen till vetenskaplig grund som svajigare. Den singaporianska läroplanen kring matematik är annorlunda strukturerad, med tydlig vägledning och förankring kring begrepp som tankeförmågor, metakognition, självreglering, kognitiva processer och resonemangsförmåga (se bild).

Ur den singaporianska läroplanen för matematik © Ministry of Education, Singapore

Det finns andra problem med den svenska läroplanen, som möjligtvis kan ses som en effekt av målstyrningens baksida – man formulerar ”vad” som ska läras men aktar sig för ”hur” och ”varför”. Dessa didaktiska frågor innebär nämligen ett ställningstagande för att det faktiskt kan finnas “rätt” och “fel”, eller åtminstone mer eller mindre lämpliga saker att överväga vad gäller elevers undervisning, och därmed en förankring i bästa möjliga vetenskapliga grund och evidens. Men, det innebär också att ett sådant begrepp som resonemangsförmåga blir otydligt definierat och förstått. Trots att såväl Skolverket som andra skolmyndigheter producerar kunskapsöversikter och stödmaterial så kvarstår otydligheterna.

Risken med ett ensidigt kompensatoriskt perspektiv

Problemet med detta är att det också leder till att polariserande föreställningar kring undervisningssätt slår rot. Det kan vara just sådana föreställningar som att ”korvstoppning” av fakta är viktigare i yngre år, eller motsatsen – att elever själva ska upptäcka samband och mönster med låg grad av vägledning. Det kan också handla om överdrivet kompensatoriska perspektiv – att vissa barn har en kognitiv konstitution som gör det omöjligt för dem att lära sig kunskaper som kräver analytisk och resonemangsförmåga. Risken med ett ensidigt fokus på ett kompensatoriskt perspektiv innebär att man berövar elever med riskfaktorer en möjlig kunskapsutveckling inom dessa områden. Det medför livslånga konsekvenser att berövas sin optimala matematiska och läs- och skrivförmåga.

Så vad behöver de yngre eleverna i den svenska skolan – och faktiskt barnen i förskolan? På en punkt finns kanske en sak att vara enig kring: yngre barn behöver inte prestationskrav kring en luddigt definierad resonemangsförmåga, de behöver få tidig och varierad stimulans i undervisningen för att utveckla sin analytiska och resonemangsförmåga, de behöver också befästa språkliga etiketter (en aspekt av faktakunskaper) för sin förståelse. De behöver inte minst stöd att upptäcka och förstå samband och mönster, lära sig att dra slutsatser och befästa kunskaper baserade på sådan förståelse. Och för elever med olika typer av riskfaktorer i ”ryggsäcken” krävs särskilt hänsynstagande i utformningen av undervisningen, och tidiga både främjande och förebyggande insatser. Barn i förskoleåldern och i de yngre åldrarna behöver stöd för att utveckla sin resonemangsförmåga.

Petri Partanen, fil.dr., psykolog och specialist i pedagogisk psykologi

Tycker du inlägget är intressant? Dela det med knapparna längst ner.

Vill du läsa mer om resonemangsförmåga? På Petris blogg finns flera inlägg om resonemangsförmåga här: https://skolutvecklarna.se/?s=resonera

(1) Farrington‐Flint, L., Wood, C., Canobi, K. H., & Faulkner, D. (2004). Patterns of analogical reasoning among beginning readers. Journal of Research in Reading27(3), 226-247.

(2) Weatherholt, T. N., Harris, R. C., Burns, B. M., & Clement, C. (2006). Analysis of attention and analogical reasoning in children of poverty. Journal of Applied Developmental Psychology27(2), 125-135.

(3) Hurst, M. A., & Cordes, S. (2018). Attending to relations: Proportional reasoning in 3-to 6-year-old children. Developmental psychology54(3), 428.

(4) English, L. D. (Ed.). (2004). Mathematical and analogical reasoning of young learners. Routledge.

(5) Tulio M. Otero (2017) Brief review of fluid reasoning: Conceptualization, neurobasis, and applications, Applied Neuropsychology: Child, 6:3, 204-211, DOI: 10.1080/21622965.2017.1317484

Publicerad iFörmågor, Forskning, LGR11, Matematik, Metakognition, Resonemangsförmåga, Självreglering, Undervisning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *