Om huvudmän, huvudfotingar och utredningen för en förbättrad elevhälsa

Del 1

Så har regeringen presenterat sin utredning ”En förbättrad elevhälsa”. Jag har läst direktiven till utredningen. De finns här. Eftersom direktiven är så omfattande kommer jag att kommentera dem i flera inlägg. Flera av frågorna som berörs i denna utredning berörs direkt av den förra stora ”mastodontutredningen” (SOU 2021:11), som jag också skrivit om i inlägg här.

Utredningens övergripande intention är att förbättra elevhälsan, vilket är bra. Flera av direktiven bygger på iakttagelser som olika instanser gjort om elevers ohälsa, brister i vårt stödsystem, behov av att utveckla främjande och förebyggande insatser, behov av att förbättra särskilt stöd, frågor om huvudmannaskap, nyckeltal för elevhälsoprofessioner, etcetera. Detta är en så omfattande utredning till sitt innehåll att jag äter upp min hatt om inte utredaren begär mer tid än deadlinen som är redan om ett år. Detta kommer sannolikt att bli ytterligare en mastodontutredning, och blir den inte det är det stor risk att det blir ett hafsverk som trots den goda viljan kan komma att åstadkomma oönskade biverkningar genom ogenomtänkta reformer.

Huvudmän och huvudfotingar

Inte minst tänker jag på förslaget om förändringar i huvudmannaskapet för delar av elevhälsans personal. Jag har genom åren (- och det börjar bli trettio år – ) i perioder arbetat med grupp- och organisationsutveckling hos skolhuvudmän där man genom olika organisatoriska lösningar har haft elevhälsa på entreprenad eller intraprenad, och organisationsmodeller där t ex vissa professioner varit anställda av regionerna (eller landstingen), eller tillhört olika förvaltningar. För snart trettio år sedan började jag själv i en köp-sälj-organisation där delar av elevvården ingick i en annan förvaltning och köptes in. Det skapade ineffektivitet och lägre grad av tillgänglighet på skolorna, fast ambitionen var ökad kvalitet. Vi satt i parallella förvaltningar och diskuterade främjande, förebyggande och åtgärdande arbete.

Det är lätt att underskatta hur komplex dynamiken är i ett skolsystem och i ett hälso- och sjukvårdssystem. Man har sina respektive tolkningar av uppdrag, skilda uppfattningar om roller och ansvarsfördelningar, olika kulturer och synsätt. Och samspelet mellan två huvudmän blir inte mindre komplex om man låter personal som ska finnas tillgänglig operativt på skolorna invävda i skolans arbete tillhöra en annan huvudman. Överbyggnaden i form av chefer, controllers och samordnare av olika slag följer som ett brev på posten, och vi får ännu mer av huvudfotingar till organisation. Det riskerar att uppstå långa kedjor av trögarbetade processer när två linje-stabs-organisationer ska samverka. Möten där man behöver reda ut hur man kan förstå varandras uppdrag, vem som har ansvar för vad, hur rutinerna ska uppfylla båda verksamheternas behov och regler när den ena aktören (hälso-sjukvården) agerar inne hos den andra aktören i skolans vardag (utbildning). När den ena aktören tar ett beslut som rör deras personal så får det i praktiken konsekvenser hos den andra aktören. Rektors friutrymme, befogenheter i och möjligheter i ledarskapet kommer att påverkas.

En effekt jag kunde se i en del av dessa uppdrag där det fanns dubbla huvudmän var att personalen drog sig tillbaka till sina ”stuprör”. ”Det där är inte mitt ansvar, säger min chef” sa den ena. ”Inte mitt heller” sa den andra. En annan effekt: ”Det måste jag kolla med vår chef”. Så behövde då cheferna träffas i samverkansmöten. Och chefernas chefer, eftersom cheferna inte blev överens. Det slutade det med att chefernas chefer till slut kom fram till att personalen som inte var överens behövde samverka och komma överens. Cirkeln var sluten.

De nordiska ländernas modeller

I direktiven ska man också titta på de nordiska ländernas modeller – det är spännande. Det är nyttigt att spegla vårt system mot andra länder. Vi tänker ofta att våra problem just är uttryck för problem som är unika för oss. I Finland där jag har haft förmånen att arbeta med flera kommuner och universitet kring elevvårds- och elevhälsoutveckling de senaste åren har man nyligen genomfört reformer som berört huvudmannaskapet. Det återstår att se hur förändringarna faller ut. I vardagen behöver chefer, rektorer och både lärare, skolpersonal och elevhälsopersonal fortfarande utveckla en samsyn och hjälpas åt i det främjande, förebyggande och åtgärdande arbetet, utifrån olika roller och med olika uppgifter.

Jag noterar att i direktiven refererar man till min rapport ”Hälsa för lärande – lärande för hälsa” som jag skrev för Skolverket 2019. Det är bra för det är viktigt att utredaren och de förslag som förs fram baserar sina förslag på vetenskap och beprövad erfarenhet, och inte anekdotiska berättelser av ”hur det är i skolan idag”. Det är verkligen viktigt att förstå vad sambandet mellan hälsa och lärande kan innebära för elevhälsoarbetet på skolorna. En del formuleringar i direktiven visar på oklarheter i förståelsen av vad främjande och förebyggande arbete i skolan innebär, liksom också hur individ-, grupp- och organisationsfaktorer interagerar.

Sambanden mellan hälsa och lärande i vardagen

Så Petri, kan du ge ett enkelt exempel på hur individ-, grupp- och organisationsfaktorer hänger ihop i frågor om elevers hälsa? Ja: En elev knackar på skolsköterskans dörr för samtal på grund av psykisk ohälsa. Det framkommer mobbing och kränkningar i den klass där eleven går, och det berör fler elever än bara denna elev. Vad säger evidensen om mobbing, ett fenomen som ibland är så utbrett att det inte handlar om ett offer och en förövare i en klass som låter sig enkelt lösas på individnivå. Nu är vi på grupp- och organisationsnivå. Ska det fortsatta arbetet betraktas som hälso-sjukvårdsinsats fast det är på grupp- och organisationsnivå? Hur uppstod denna situation? Vad kan vi göra så att vi minskar risken att det sker fler gånger i framtiden i denna eller andra klasser? Kan vi göra saker för att främja goda normer och värderingar bland eleverna? Vem ska leda och arbetsfördela det arbetet? Vem ska ha befogenhet över den personal som ska genomföra insatsen?

På skolor där man arbetat med denna typ av frågor lämnas inte lärare ensamma med uppdraget i knät. Där hör jag oftare att lärare och elevhälsopersonal uppskattar varandra och det arbete som genomförs. Man genomför insatser på individnivå, men också grupp- och organisationsnivå. Låt oss vara tydliga med att hälso-sjukvårdens spetskompetens och befogenhet inte berör insatser som kräver individ-, grupp- och organisationsinsatser i skolan.

Elefanten i rummet

Presskonferensen där utredningen presenteras avslutas med frågor från pressen: Avser regeringen att tillföra medel för en förbättrad elevhälsa? Skolministern svarar korrekt att hon nog ser behovet. Detta är också en komplex fråga utifrån ett huvudmannaperspektiv: ska man bryta loss pengar från skolpengen, bryta loss pengar från regionernas verksamheter, eller göra en historisk satsning, parallellt med en historisk satsning på mindre undervisningsgrupper? Detta är elefanten i rummet i ett skolsystem, liksom i ett hälso-sjukvårdssystem, satt under stor press, där skillnaderna är stora, där vissa skolhuvudmän och skolor har en relativt väl utbyggd elevhälsa och gjort satsningar, andra desto mindre. Det finns en risk att ambitionerna inte leder till en förbättrad elevhälsa, utan en förbittrad elevhälsa. Nåja, frågan om finansiering är för tidig, men lär behöva ingå i en konsekvensanalys.

”Det finns en risk att ambitionerna inte leder till en förbättrad elevhälsa, utan en förbittrad elevhälsa.”

Det finns också möjligheter, om man landar rätt. Jag är obotlig optimist. Jag ser det goda arbete som görs i vardagen, men jag ser också tillkortakommandena i vårt system. Det är bra att regeringen tar ett initiativ i dessa frågor och utreder noggrant. Men, jag har tidigare skrivit om att vi behöver breda konsensusbaserade insatser så långt som möjligt och mindre av snabba svängningar i skolpolitiken. Lite mindre svart och vitt, lite mindre syndabockstänkande. Lite mer nyanser – å ena sidan, å andra sidan – det som kan utmärka det vetenskapliga samtalet när det är som bäst. Utredningen kommer att ha sin gilla gång och remissinstanserna kommer att få belysa frågorna från olika perspektiv. Frågan är om de tänkta ändringarna i elevhälsans uppdrag och i huvudmannaskapet kommer att göra en skillnad i rätt eller fel riktning.

Mvh Petri Partanen

Fil.dr., leg. psykolog och specialist i pedagogisk psykologi

PS. Tycker du inlägget är intressant. Dela det gärna. DS