Alla pratar om matematik- och läs- och skrivutveckling – men hur mår eleverna?

Medan matematik- och läs- och skrivresultaten och de universallösningar som behövs diskuteras i offentligheten går varje dag elever med varierande ryggsäckar av svårigheter till skolan, och lärare och elevhälsopersonal möter eleverna i och omkring undervisningen. I mitt arbete som psykolog i skolan har jag mött många av dessa elever i samband med utredningar av både matematik- och läs- och skrivsvårigheter. Att skolor behöver utveckla sitt stödarbete, såväl främjande, förebyggande som åtgärdande insatser är självklart, liksom att skolhuvudmän behöver utöka sitt stöd utifrån de svåra resursmässiga förutsättningarna som råder på många skolor, och som lärare arbetar under. I den offentliga debatten ryms många röster från politiken, olika professioner i skolan och forskare, alla med sina berättigade perspektiv och universallösningar. Men elevperspektivet är mindre närvarande, kanske förutsätter vi vuxna att just vårt specifika perspektiv också automatiskt leder till det som är bäst för eleverna.

Jag läser en meta-analys om förekomsten av internaliserande (inåtvänd) ohälsa hos elever med läs-, matematik- och ospecificerade inlärningssvårigheter. I fokus är inåtvänd ohälsa i form av ångest, depression, social tillbakadragenhet och somatiserande symtom som ont i magen eller huvudvärk. Forskningen är genomförd av forskaren Vieira med kollegor på University of Alberta. Medförfattare är bland annat Georgiou och Parrila, som ni som följt bloggen ett tag känner till från omfattande forskning kring hur PASS- och andra kognitiva processer påverkar läs-, skriv- och matematikutveckling. Deras forskningscenter har genom åren bidragit mycket till förståelsen av dyslexi. Vi vet från PASS-forskningen att inte minst successiva processer har ett samband med dyslexi och särskilt avkodningsprocessen. För dig som är nyfiken på PASS-processerna finns ett inlägg här.

Hur är förekomsten av inåtvänd psykisk ohälsa hos elever med inlärningssvårigheter?

Men hur är förekomsten av inåtvänd psykisk ohälsa och vilka samband har det med olika faktorer? Det korta svaret är att elever med inlärningssvårigheter inte mår lika bra i jämförelse med elever utan inlärningssvårigheter. Det lite längre svaret är att individer med inlärningssvårigheter oftare kämpar med känslor som ångest eller depression, vilket bekräftar tidigare studier.

”Det korta svaret är att elever med inlärningssvårigheter inte mår lika bra i jämförelse med elever utan inlärningssvårigheter”

Ålder på eleverna verkar inte spela roll för den inåtvända ohälsan, liksom heller inte typen av inlärningssvårighet (läsning, matematik eller generella/ospecificerade). En särskilt viktig iakttagelse är att elever som var diagnosticerade med lässvårigheter (oftast dyslexi) dessutom uppvisade ännu större inåtvänd ohälsa än elever som enbart var screenade för lässvårigheter. Detta stämmer med mina egna erfarenheter av dyslexiutredningar som vi genomförde tillsammans med Läspedagogiskt Centrum i Östersund. En viktig skillnad som forskarna också lyfter fram är att elever med dyslexi och elever med ”screenade” läs- och skrivsvårigheter inte är samma grupp. Det spelar roll hur och med vilka instrument vi kartlägger och utreder elevers behov av stöd inom olika områden, inklusive hur screening sker och vilka slutsatser man drar om behoven. Detta får mig också att tänka på den rapport som Anna Eva Hallin och Linda Fälth skrivit om bristerna i de tidiga bedömningsstöden i skolans första årskurser. Dessutom vet vi allt mer om hur till exempel arbetsminne och uppmärksamhetsreglering samspelar och komplicerar läs- och matematikutvecklingen och som lett fram till mitt arbete med kartläggningsverktyget Digibility.

Men, en sak framstår särskilt tydligt i meta-analysen: hos gruppen elever med inlärningssvårigheter förekommer en högre grad av social tillbakadragenhet. Detta är särskilt viktigt att uppmärksamma, inte minst utifrån frågor som rör skolfrånvaro.

”— hos gruppen elever med inlärningssvårigheter förekommer en högre grad av social tillbakadragenhet. Detta är särskilt viktigt att uppmärksamma, inte minst utifrån frågor som rör skolfrånvaro.”

Förståelsen av läs- och skrivsvårigheter – skolans Sisyfos-sten?

Det är en självklarhet att gruppen elever med dyslexi ryms inom den större gruppen elever med lässvårigheter om man arbetar inom området, men vi kan behöva påminna oss om det. Ibland tänker jag att det är skolans Sisyfos-sten som behöver rullas uppför backen, om och om igen: dessa två elevgrupper är inte synonyma. De har olika behov vad gäller utformningen av stöd. Vad forskningsartikeln pekar på är de känslomässiga pålagringar som också finns hos elever med inlärningssvårigheter, och som man inte får ignorera. Antingen rullar vi stenen tillsammans med eleverna, eller så får de rulla den ensamma.

Det vet varje förälder, lärare och specialpedagog eller speciallärare som möter dessa barn och elever, utifrån de låsningar som kan uppstå. För de elever som jag mött i samband med dyslexiutredningar så har frågor om självkänsla och tillit till sin egen förmåga varit vanligt förekommande. De elever som ”mått bäst” har varit de elever som kunnat (och fått stöd att) reflektera om och förstått karaktären på sina svårigheter, hittat acceptabla strategier för att hantera dessa, och också kunnat mobilisera motivation för att träna på att utveckla en rimlig grad av läsning. De elever som mått bäst har förutom skräddarsytt stöd också haft lärare som förstått vad som i undervisningens utformning i vardagen kan bli ett hinder för att kunna vara delaktig under lektionerna och lära sig.

Den tysta överenskommelsen i klassrummet

Det har förekommit många ”tysta” överenskommelser mellan dessa elever och lärare om hur eleven kan göra i olika situationer i klassrummet där dyslexin (eller valfri annan svårighet) kunnat utgöra ett hinder, vilket också har skapat en särskild relation mellan lärare och eleven. Eleverna med dyslexi har som en del av stödet varit hjälpta av samtal om sina sårbarheter och strategier för att kunna hantera ”funktionsnedsättningens negativa konsekvenser” utöver stödet att utveckla en högre läsförmåga. De har utmärkts av att de utvecklat eller fått hjälp att utveckla en metakognitiv förmåga att se på sina svårigheter med en viss distans, och ”hålla huvudet kallt”. Idag kanske vi har en tillräckligt stor acceptans för funktionsnedsättningar så att det inte behöver bygga på tysta överenskommelser…?

Tillbaka till slutsatserna i meta-analysen: Forskarna lyfter fram vikten av medvetenhet om att inlärningssvårigheter och känslomässiga problem ofta förekommer tillsammans, och särskilt de sociala utmaningar som eleverna möter. En viktig insikt för det förebyggande arbetet är att tidigt identifiera elever som drar sig undan socialt och skapa en mer stödjande miljö för dem. En stödjande miljö innebär både ett ”öga” på elevers välbefinnande, och stöd för att utveckla läs-, skriv- och matematikfärdigheterna hos eleverna. Det innebär också ett medvetet metakognitivt stöd att hjälpa eleverna att förhålla sig till sina svårigheter. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet om vi tillfälligt drabbas av tanken att ”det är väl bara att träna och anstränga sig mer”.

Vänliga hälsningar

Petri Partanen, fil. dr, leg. psykolog och specialist i pedagogisk psykologi

PS. Tycker du inlägget är intressant. Dela det gärna med knapparna nedan. DS

Referens:

Vieira, A. P. A., Peng, P., Antoniuk, A., DeVries, J., Rothou, K., Parrila, R., & Georgiou, G. (2023). Internalizing problems in individuals with reading, mathematics and unspecified learning difficulties: a systematic review and meta-analysis. Annals of Dyslexia, 1-23.