Barn som tystnar i den ”digitala bubblan”

Barns lek har förändrats radikalt de senaste årtiondena. Många barn ägnar en stor del av sin lektid till skärmtid. Redan på 90-talet beskrev forskarna Bodrova och Leong att digitala spel potentiellt främjar impulsivitet och hämmar utvecklingen av självreglering och exekutiva förmågor (1). Samtidigt är bilden inte svartvit: under väl kontrollerade former kan digitala verktyg också stödja barns lärande och öka tillgängligheten för barn med funktionsnedsättningar. Som vanligt kan vi inte orientera oss med dikotoma tankemodeller – men användandet av digitala verktyg i förskola och skola kräver eftertanke – före. På en lärmässa träffade jag en företrädare för en av de större företagen inom utbildningsteknologi. En av deras utmaningar var hur man ska utveckla digitala verktyg för skolan som stöttar koncentration, uppmärksamhet och uthållighet – inte motverkar.

Självregleringsförmåga – en förutsättning för lärandet

Min egen ingång till detta område utgår från hur barns självregleringsförmåga utvecklas under barn- och ungdomsåren, och vilken roll det får för lärandet, och vilken roll olika former av lärande i sin tur har för denna utveckling. En hjälpsam förklaringsmodell är den neurokognitiva PASS-forskningen. Självreglerings- och exekutiva förmågor delas i PASS upp dels i planeringsförmåga (att kunna planera, genomföra och slutföra aktivititeter utifrån en intention) samt uppmärksamhetsförmåga (förmåga till uthållighet, att bibehålla fokus samt motstå distraktioner). Inte minst i planeringsförmåga spelar vårt yttre och inre språk en viktig roll som verktyg för vårt tänkande. Att planera innebär att tänka ”först ska jag…sen ska jag…” och bibehålla uppmärksamheten på det man ska göra och ”löpa linan ut”. Att vår förmåga till språkligt tänkande och vårt inre tal stöttar planeringsförmåga är uppenbart. Likaså att förskolebarn är i början av sin utveckling rörande planeringsförmåga.

Språkutvecklingens roll för exekutiva förmågor

Språkutvecklingen spelar en viktig roll i utvecklingen av självregleringsförmåga. Språkutvecklingen genomgår ur ett exekutivt perspektiv olika faser. Barn i föreskoleåldern använder yttre privat språk – när man talar högt för sig själv – så kallat ”private speech” – som i utvecklingen övergår till inre språkligt tal. Inre språklig förmåga går hand i hand med förmågan att kunna inhibiera impulser och att kunna styra sig själv med stöd av språket i det inre tänkandet. Om detta har jag skrivit i min första bok ”Från Vygotskij till lärande samtal” (2). Forskaren och logopeden Anna Eva Hallin har också skrivit om detta i ett flertal spännande blogginlägg, där hon pekar på att bland annat barn med språkliga sårbarheter också kan ha sårbarheter i sitt inre språkliga tal (3). Det är därför heller inte överraskande med överlappning mellan exekutiva sårbarheter och språkliga sårbarheter.

I min kommande bok ”Att utveckla förmågor i förskolan” beskriver jag hur språkutveckling och kognitiv utveckling vävs samman i förskoleåldern och vad självregleringsforskning lyfter fram idag. En av vår tids stora utvecklingsfrågor för förskolan och skolan är hur vi stöttar barns utveckling av exekutiva förmågor och självregleringsförmåga. Jag möter förskolepersonal som beskriver att de möter fler barn idag som upplevs ”dysreglerade”, dvs upplevs ha särskilda sårbarheter kring sin självregleringsförmåga. För den som är intresserad har jag tidigare skrivit på bloggen om självregleringsförmåga (4).

Vad gör ”den digitala bubblan” med barns privata tal?

Jag läser en ny studie av Bochicchio med kollegor om hur digitala verktyg påverkar förskolebarns privata tal i samband med problemlösning. Forskarna har jämfört hur barns spontana problemlösande privata tal påverkas om de löser problem digitalt eller med fysiskt material. Resultaten pekar på att barnen som använder digitala verktyg uppvisar mindre av spontant privat tal under problemlösning jämfört med barn som får använda fysiskt material.

”När barnen använder digitala media i problemlösningen minskar det spontana privata ”pratet””

När svårighetsgraden ökar i problemlösning, ökar också barns spontana privata tal – de pratar med sig själv när det blir svårare. Det bildas en ”feedback”-loop där man hör sig själv som kan verka stärkande för självregleringen. Men, detta gäller bara situationer med fysiskt material. När barnen använder digitala media i problemlösningen minskar det spontana privata ”pratet”. Barnen tystnar i den digitala problemlösningen. Forskarna pekar på att det skapas en ”digital bubbla” och att den minskade andelen privat tal potentiellt skulle kunna påverka utvecklingen av barns exekutiva förmågor negativt (5).

Att den digitala utvecklingen inte kan rullas tillbaka är självklart. Men vägen framåt i den digitala utvecklingen kan ta hänsyn till barns utveckling och de viktiga kunskaper och erfarenheter som forskare och praktiker kan bidra med. Barns utveckling av självregleringsförmåga är en viktig förutsättning för deras framtida lärande och fungerande i både arbetsliv och samhälle.

Med vänliga hälsningar Petri Partanen

PS. Tycker du inlägget är intressant. Dela det gärna med knapparna. DS

(1) Bodrova, E., & D.J. Leong. 2005. Self-regulation as a key to school readiness: How can early childhood teachers promote this critical competence? In Critical issues in early childhood professional development.

(2) Partanen, P. (2007). Från Vygotskij till lärande samtal. Bonniers.

(3) Anna Eva Hallin: Om inre tal och DLD: https://www.sprakforskning.se/forskningsbloggen2/2022/11/20/inretal1

(4) Mer om självregleringsförmåga på Petris blogg: https://skolutvecklarna.se/?s=sj%C3%A4lvreglering

(5) Bochicchio, V., Keith, K., Montero, I., Scandurra, C., & Winsler, A. (2022). Digital media inhibit self-regulatory private speech use in preschool children: The “digital bubble effect”. Cognitive Development, 62, 101180.