fbpx

Vad kan vi göra för att motverka bristande likvärdighet? (3 tips för förskola-skola-förvaltning och elevhälsa, del 2)

Pedestrian symbol on the asphalt weathered and worn

Vi måste prata mer om de elevnära effekterna av bristande likvärdighet i förskola och skola. Innan jul skrev jag ett inlägg (del 1) om den bristande likvärdigheten i elevers förutsättningar, deras uppväxtvillkor, utbildningens och undervisningens tillgänglighet och kvalitet. Jag pekade på några välkända samband mellan bristande likvärdighet och hur det påverkar senare kognitiv tankeförmåga, samt språkutveckling.

Jag menar att vi framför allt behöver fokusera på de ”elevnära effekterna” av bristande likvärdighet, här och nu, och i vardagen. Vi behöver förstå de elevnära effekterna, och inte bara prata om skillnader mellan skolor, kommuner eller länder, och om gapet har blivit större eller mindre i en statistisk tabell. De elever som lever med effekter av bristande likvärdighet är inte hjälpta av om den har blivit större eller mindre.

De viktiga frågorna, oavsett, är: vad gör den bristande likvärdigheten med eleven, dennes kunskapsutveckling och dennes förmågor? Vad gör den bristande likvärdigheten med elevens berättelse om och tilltro till såväl lärandet, skolan, läraren och till sig själv? Jag saknar likvärdighetsperspektivet i en hel del av såväl specialpedagogisk, neuropsykiatrisk och kognitiv forskning. Det är dags att sätta in sociala förutsättningar in i analyserna. Och i skolarbetet i vardagen:

Hur undersöker en förvaltningsledning och rektorer effekter av sociala förutsättningar i det systematiska kvalitetsarbetet och statistikunderlagen? Skolverkets SALSA-värden är bara början. Hur följer elevhälsopersonal och skolor ”sina” elevers sociala förutsättningar i arbetet med ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd? Vad vet vi om de elever (och deras förutsättningar) som blivit föremål för åtgärdande insatser under senaste året?

Att likvärdigheten är på tapeten ser vi utifrån ett antal insatser från Skolverket. Och den årliga rapporten ”Särskilt stöd och åtgärdsprogram i grundskolan” från Skolverket är alltid en början. Men mer kan göras för att förstå elevernas förutsättningar, inte bara förekomsten av åtgärdsprogram. Ska man kunna arbeta förebyggande och främjande måste man förstå det åtgärdande arbetet och nuläget. En del elevhälsoteam, skolor och förvaltningar har en vag uppfattning om hur nuläget är på respektive skola i dessa avseenden.

Hur undersöker forskare inom olika fält sociala faktorers påverkan på de fenomen man beforskar? För sällan, enligt min mening. Jag och mina forskarkollegor ämnar ta vår del av ansvaret: från hösten 2020 kommer vi att börja rapportera psykologisk och specialpedagogisk forskning kring vad som utmärker elever i den svenska skolan som får extra anpassningar respektive särskilt stöd, i jämförelse med de elever som inte får det, avseende en rad faktorer. Hur ser deras olika tankeförmågor ut? Hur samspelar socioekonomiska faktorer med de stödformer vi utvecklat? Hur ser sambanden mellan tankeförmågor och kunskapsutveckling ut för olika grupper och åldrar? Mer om detta kommer jag att blogga om här.

Så slutligen, vad kan vi göra för att kompensera bristande likvärdighet? Vad vet vi till dags dato om hur sociala förutsättningar verkar påverka barn och elevers lärande och kunskapsutveckling? Vad är de elevnära effekterna som vi kan behöva kompensera och motverka? När jag läser forskning framstår tre teman som särskilt tydliga:

1. Vikten av det språkutvecklande arbetssättet

Framförallt utgör de elevnära effekterna av bristande likvärdighet en påverkan på språkutvecklingen, tidigt redan i förskolan. Att vi jobbar med språkutvecklande arbetssätt är därför viktigt. Och eftersom språket också är tänkandets verktyg, så finns mycket att vinna på ett systematiskt och strukturerat arbete med språk- och begreppsutveckling. Men språket behöver ses i det sammanhang det ska användas och i de syften som det behövs.

2. Det handlar om planeringsförmåga

Likvärdighetsforskning visar att barns tidiga planeringsförmåga verkar kunna vara en nyckelfaktor som medierar (kopplar ihop) effekten mellan socialt ojämlika uppväxtvillkor och senare skolprestationer. Planeringsförmåga (för den som är bekant med PASS-teorin) är tätt ihopkopplad med själregleringsförmåga. Planeringsförmåga utvecklas tidigt, och är en del av de exekutiva förmågorna. Men till skillnad från andra exekutiva förmågor (t ex uppmärksamhetsförmåga och förmåga att motstå distraktioner) så är inte planeringsförmåga lika uppmärksammad i forskning. Den är lite av en blind fläck i skolforskningen. Samtidigt är förskolans och skolans vardagsaktiviteter planeringsintensiva för barn och elever.

I kommande blogginlägg kommer jag att återkomma till spännande forskning kring planerings-, metakognitiv- och självregleringsförmåga som de avgörande förmågorna som såväl förskolor som skolor behöver främja.

3. Effekten på barns tankeförmågor, tidigt – redan i förskolan

Planeringsförmågan går också att se i ett större sammanhang, i relation till andra tankeförmågor. Forskning visar på att t ex logiskt tänkande och slutledningsförmåga i senare åldrar har ett starkt samband med barns tidiga självreglerande och exekutiva förmågor, grundlagda i förskoleåldern. Vad vi gör i förskolan kring barns självregleringsförmåga spelar roll.

I förskolor i socioekonomiskt utsatta områden blir stöd till att hjälpa barn att utveckla självregleringsförmåga särskilt viktigt. Hjälp barn redan i förskoleåldern att utveckla sina tankeförmågor relaterade till planering, självreglering, koncentration och uppmärksamhet genom ett språkutvecklande arbetssätt. För att knyta an till förskolans läroplan och arbetet med dokumentation: följ inte bara barnets lärande i förskolan! Vägled barn och elevers lärande, med förmågorna i bakhuvudet, och med språket som verktyg!

Lämna ett svar